Myten om vårdnadsbidraget

Ledare

Vårdnadsbidraget är liberalernas och vänsterns gemensamma favorithatobjekt.

Artikeln publicerades 25 oktober 2012.

Det bekräftades återigen i kommentarerna till den så kallade Akka-utredningen, som i tisdags lade fram sitt slutbetänkande om hur invandrarkvinnors arbetskraftsdeltagande ska bli högre.

Dagens Nyheter (oberoende liberal), Sydsvenskan (liberal) och Aftonbladet (socialdemokratisk) var överens – vårdnadsbidraget måste avskaffas!

Men liberalernas och vänsterns syn på vårdnadsbidraget som en kvinnofälla som utgör det största hindret för invandrarkvinnors etablering på arbetsmarknaden är felaktig. Vårdnadsbidraget är för litet i sin omfattning för att ge några stora samhällseffekter.

? Vårdnadsbidraget gäller bara barn mellan 1 och 3 år, att jämföra med föräldraförsäkringens 0 till 8 år.

? Vårdnadsbidraget är frivilligt för kommunerna. Malmö har inte infört det, men kvinnorna i Rosengård har knappast en bättre arbetsmarknadsetablering än kvinnorna i Rinkeby.

? Av ungefär 8 000 föräldrar som fick vårdnadsbidrag 2011 hade knappt 3 000 utländsk bakgrund – en majoritet var alltså infödda svenskar. Dessutom var de 3 000 inte ens två procent av de 155 350 personer med utländsk bakgrund som hade barn 1-3 år.

? Reglerna kring vårdnadsbidraget är utformade för att slå vakt om arbetslinjen och förhindra dubbelt bidragstagande. Det går inte att få vårdnadsbidrag om någon av föräldrarna under samma period får till exempel a-kassa, sjukpenning eller etableringsersättning.

Det sistnämnda tar Akka-utredningen fasta på. Man föreslår att socialbidrag inte heller ska få kombineras med vårdnadsbidrag, med motiveringen att den som får socialbidrag ska stå till arbetsmarknadens förfogande. Men många kommuner räknar redan av vårdnadsbidraget från socialbidraget, så det finns ingen ekonomisk vinning för en familj med försörjningsstöd att ansöka om vårdnadsbidrag.

Vill man skruva åt arbetslinjen kan man naturligtvis stoppa möjligheten att samtidigt få socialbidrag och vårdnadsbidrag, även om det är svårt att tro att just denna åtgärd skulle få hemmavarande invandrarkvinnor att köa utanför arbetsförmedlingen (de får ju fortfarande försörjningsstödet). Att helt avskaffa vårdnadsbidraget vore däremot fel.

Dels av rättviseskäl. En förskoleplats kostar cirka 10 000 kronor/månad, varav föräldrarna betalar max 1 260. Därför är det inte orimligt att hemmaföräldrar får 3 000 kronor/månad.

Men framförallt handlar det om möjligheten att välja bort ekorrhjulet med heltidsjobb och dagis fram till barnets treårsdag. Här är inte de 3 000 kronorna det viktiga – det är ändå så litet pengar att bara familjer som är beredda att sänka sin standard väljer vårdnadsbidraget – utan skyddet av socialförsäkringarna som följer med bidraget.

För föräldrar som följer alla spelregler – utbildar sig och etablerar sig på arbetsmarknaden innan de får barn – möts av en otrevlig insikt om de inte känner sig redo för dagis när föräldrapenningdagarna är slut. Visst kan den ena föräldern stanna hemma ändå, man kan snåla och leva på en lön om man vill.

Men då nollas socialförsäkringarna. Stannar en mamma hemma ett år extra och drabbas av cancer när det är dags att återgå i arbete så har hon ingen sjukpenninggrundande inkomst hos försäkringskassan.

Sådan är välfärdsstaten, den gör oss alla i viss mån till slavar under socialförsäkringssystemet. Vårdnadsbidraget skyddar individens socialförsäkringsnivå under den förlängda föräldraledigheten, och därför är bidraget en liten men mycket viktig frihetsficka.