När är en kyrka kyrka?

Ledare
Foto:
Foto:
Foto:
Foto:

I takt med att kyrkovalet närmar sig utkristalliserar sig också fler konfliktlinjer som inte syntes så tydligt i förstone – så som det brukar vara inför politiska val. Eller, eftersom det är Svenska kyrkan, kanske inte så mycket konfliktlinjer som paradoxer och självmotsägelser som ligger insnärjt och gror i själva systemet.

Artikeln publicerades 24 augusti 2017.

Varför sker det över huvud taget ett kyrkoval, kan man först fråga sig. Även innan kyrkan skiljdes från staten var ordningen förenad med starka principiella problem. Att företrädare för de politiska partierna även efter en skilsmässa skall påverka kyrkliga interna angelägenheter ter sig ytterst svårförsvarligt, och faktiskt på gränsen till oanständigt.

Men Sveriges biskopar har i stort inte haft något att invända. Enskilda röster har hörts som gått på tvärs mot kollegiets gängse körsång till maktens lov, men de har snarare varit att betrakta som undantag som bekräftat bilden av en församling som i allt väsentligt lever kvar i statskyrkans tidevarv.

Kanske är det för att Sverige är så pass sekulariserat. Men kyrkan själv, så pass nervöst mån om att vara tidsenlig och så pass teologiskt urgröpt, är inte oskyldig till utvecklingen.

I en uppmärksammad debattartikel i Kyrkans Tidning åskådliggör en socialdemokratisk kyrkovalskandidat hur långt kyrkans identitetskris är gången: Han tror inte på Gud och tycker kyrkan skall anpassa sig efter sådana som honom.

Han ”besöker i princip bara kyrkorummet till jul och påsk och vid dop, giftermål och begravningar” och menar sig företräda en grupp som inte är intresserad av principfrågor kring vigsel och gudstjänst utan vill ha något som är mer skräddarsytt för icke-troende. Medlemsavgiftens storlek understryks som viktig i sammanhanget. ”Den enda vägen framåt för en Svenska kyrkan som är ’öppen för alla’ tror jag därför är mer av socialt arbete och mindre av religiösa och ideologiska ställningstaganden”.

Ideologiska ställningstaganden, för all del. Men mindre av religiösa ställningstaganden? Någon kunde ha trott att det hör till kyrkans så kallade kärnuppgifter. Men kandidaten i fråga ser framför sig ett annat fokus än sådant som har med religion att göra: Svenska Kyrkan bör istället engagera sig hårt i välfärdssektorn. Bli en aktör inom äldreboende, socialt fältarbete, skolor. Bort från de nutida konflikterna.

Bort från religionen med andra ord. På ett sätt en häpnadsväckande valplattform från en kandidat i ett kyrkoval. Men i ett bredare perspektiv ett egentligen helt logiskt resultat av decenniers politisering och avkristning. Ett fenomen som skulle uppenbarat sig förr eller senare.

Det skall sägas att det är ärligt av honom att yttra förhoppningen att kyrkan i framtiden skall stänga dörren för ”partipolitiska kandidater likt mig själv” även om han med det lyckas att på en och samma gång undergräva både kyrkans och sitt partis legitimitet i samband med det kyrkoval han deltar i.

Men i grunden har han fortfarande att svara på den fråga som hela tiden fladdrar mellan raderna i hans artikel: Varför Svenska Kyrkan inte helt enkelt avvecklar sig själv och överlämnar åt de troende att bilda en frikyrka.

Jovisst, det är förstås att dra det hela väl långt. Men frågan om kyrkans själva vara tränger sig successivt närmare även den stillatigande delen av Sveriges biskopar.