När asylhjärnor kokar

Ledare Artikeln publicerades

När dåvarande kollegan Sanna Rayman på Svenska Dagbladet för exakt fyra år sedan uppmärksammade Migrationsverkets dåvarande anslagsprognos på fyrtio miljarder satte det agendan för valrörelsen. Sannolikt var det med detta i minne som Migrationsverket den här gången valde att släppa sina siffror på en söndag med hårt hållna tummar för att ingen skulle märka något.

Foto: Janerik Henriksson/TT

Men detta är 2018 och viss information är så politiskt färgstark att bly inte skulle hålla den gömd. Varje vettig människa som ser själv i debattspegeln måste erkänna att Sverige inte kan ta emot 300 000 människor de närmaste åren och att de förhållanden som framkallar dessa utsikter måste ändras.

Moderaterna har numera ett mått av vett. Rätt snart efter att Migrationsverket prognosticerat 300 000 knackningar på Sveriges dörr i form av ytterligare asylsökande men framför allt anhöriginvandrare, är man ute och ställer krav på skärpningar i lagen.

Partiets gruppledare i riksdagen Tobias Billström och dess migrationspolitiske talesperson Johan Forsell är tydliga i sitt tankespår: den som vill ta hit sin familj måste visa att denne kan försörja dem.

Man konstaterar att det försörjningskrav som alliansregeringen genomförde blev så perforerat av undantag (vilket visar på vådan av att ge småpartier i regeringen oproportioneligt inflytande i viktiga samhällsfrågor – ett misstag Moderaterna inte bör upprepa i nästa regering) att det blivit verkningslöst. Därför vill man nu att prövningen av försörjningskapaciteten ovillkorligen skall ta hänsyn till förmåga att upprätthålla en icke-subventionerad inkomst under minst ett år och den sökande måste ha haft ett sådan försörjning under minst ett år. Man skall kunna garantera bostad åt familjen i fråga och permanent uppehållstillstånd skall knytas till färdigheter i svenska språket.

Det är bra och det är nyktert. Men alla sådana här diskussioner, liksom även de moderata förslagen, vilar på det tysta förgivettagandet att integration är detsamma som ekonomisk integration. Finns det bara en riktig anställning med i spelet är saken biff.

Men det är den inte. Det finns en anledning till att man i till exempel Danmark också bedömer utsikterna till vederbörandes möjligheter (och vilja) till kulturell integration. Att man har arbete betyder inte att man är en del av samhällsgemenskapen.

Om detta bör namnet Fadime Sahindal påminna, I Aftonbladets granskning 19/2 2002 av hennes baneman, fadern Rahmi Sahindal, framgår att han inte bara hade fast anställning, utan också ” jobbade hårt och höll tiderna” och intresserad sig för sina aktier: ”Han grämde sig över att han satsat på Fermenta och gladde sig över sina aktier i Ericsson”.

Det var under de förhållandena han utförde Sveriges mest kända hedersmord. Sahindal var fullt ekonomiskt integrerad men likväl i ett annat värderingsuniversum än det svenska. Den heta potatisen vill få i Sverige närma sig men förr eller senare är det ett måste.

Ändå är det fortfarande många som tänker bort verkligheten så hårt att huvudena måste koka. Vänstern föredrar överlag att undvika den där debattspegeln och Centern verkar som det ter sig inte drivas av vett alls. Partiet meddelar officiellt att man i det här läget vill gå motsatt väg än moderaternas och utsträcka definitionen av ”anhörig” till att omfatta en vidare krets än den närmaste familjen. Var denna yttre ring skall gå vill inte partiet tala om, och det ger ju anledning till helt svindlande scenarier.

Sverige behöver hälla i sig kaffe och nyktra till.