När ideologi styr vetenskapen

Ledare Artikeln publicerades

1996 publicerade fysikern Alan Sokal en artikel i "Social Text", en vetenskaplig tidskrift för postmoderna "cultural studies". Rubriken var "Överskrid gränserna: Mot en omgestaltande hermeneutik av kvantgravitationen".

Men postmoderna humanister och samhällsforskare som jublade över att en naturvetare äntligen erkände deras vetenskapliga metod satte skrattet i halsen: Sokal förklarade i en annan tidskrift att allt var ett spratt för att avslöja ovetenskapligheten i postmodernismen. Han menade inte alls att kvantgravitationen var en social konstruktion med emancipatoriska möjligheter, han ville bara bevisa att "Social Text" inte kunde låta bli att publicera ren rappakalja om rappakaljan var författad av en erkänd vetenskapsman och strök den postmodernistiska ideologin medhårs.

Trots att det är 16 år sedan har postmodernismen fortfarande ett starkt grepp om mycket av forskningen inom humaniora och samhällsvetenskap. Därför framstår kritiken mot det postmoderna paradigmet som litet försiktig i tidskriften Axess mycket läsvärda tema "Den vettlösa vetenskapen" (nr 8).

Som Svante Nordin, professor i idé- och lärdomshistoria, visar har pseudovetenskapen en lång historia som ingalunda upphörde med den moderna vetenskapens genombrott. Det är oftast bara i efterhand vi kan skilja pseudovetenskap från riktig vetenskap. Så ägnade sig sir Isaac Newton åt alkemi.

Men efter att Sokal visat att kejsaren är naken borde väl det mesta av postmodernismens tankegods ha förkastats? Tyvärr blev det inte så. Inger Enkvist, professor i spanska, gör en utmärkt genomgång av hur den svenska skolans nedgång hänger samman med en starkt ideologiserad pedagogisk forskning. Hon pekar på att staten, som finansierar den utbildningsvetenskapliga forskningen, bara gett pengar till forskare med "rätt" inställning. Så har potentiell kritik och alternativa inriktningar stoppats redan vid idéstadiet.

Filosofen Roger Scruton är den av Axesskribenterna som tydligast kritiserar postmodernismen. Han menar att den är vänsterideologi förklädd till vetenskap, den handlar om att befria en förtryckt grupp (till exempel kvinnor, arbetare, hbt) från förtrycket (patriarkatet, kapitalismen, heteronormen) genom att dekonstruera maktstrukturerna.

Politisk kamp för att befria sig från förtryck är naturligtvis helt legitim. Problemet uppstår när den klär ut sig till vetenskap. Dels blir den politiska debatten nästan omöjlig när en sida anser sig ha inte argument utan vetenskapliga bevis (det etablissemang som nyss mobbat jämställdhetsdebattören Pär Ström till tystnad anser att "könsmaktsordningen" är vetenskapligt bevisad och att det därför inte finns något att diskutera). Dels tar vetenskapen skada när den styrs av värderingar och ideologi i stället för att fritt söka sanningen.

Svante Nordin påpekar att pseudovetenskap ofta har höga och ädla mål, till skillnad från den äkta vetenskapens kliniska inställning. Postmodernismens emancipatoriska genusvetenskap, queerteori, intersektionalitet och så vidare bär just på löften om befrielse och rättvisa.

Sverige behöver dock ingen egen Sokal. En genusinriktad pedagogikforskare har redan gjort jobbet. Hon kritiserar en lärobok i fysik för gymnasiets N-program för att den ställer fysikens objektiva vetande om regnbågen mot folktrons sagor om en gömd skatt; föreställningen om det vetenskapliga tänkandets överhöghet är nämligen ojämställd. Pedagogikforskaren menar det hon skriver, och är därför ett bättre bevis än Sokal på postmodernt tänkande.