När ingen säger nej

Ledare

Behandling av könsdysfori bland unga har skett lättvindigt. Regeringen måste backa från sitt förslag om att helt släppa på bromsarna.

Med anledning av regeringens förslag om att tillåta könsändrande operationer på ungdomar från femton års ålder utan föräldrarnas medgivande har Svt:s Uppdrag Granskning tittat närmare på underlaget för propositionen.

Foto: Hossein Salmanzadeh / TT

Och det visar sig vara ett hus byggt på sand. Utredningen som ligger till grund för regeringens förslag innehåller fem hänvisningar till att unga transpersoner som väntar på att få genomgå operation gör självmordsförsök. Denna uppgift finns det inga belägg för. En läkare som suttit med i utredningen pekar på att detta påstående troligtvis kommer från en tillfrågad intresseorganisation, RFSL. Men när reportern hör av sig har de inget belägg för detta.

Man talar också med chefen för den vårdmottagning som hanterar flest unga transpersoner i hela landet. Hon säger att man har bra koll på alla som väntar på att få genomgå operation och att hon aldrig hört talas om någon som skulle ha begått självmord under den perioden.

Även uppgiften om att fyrtio procent av unga transpersoner någon gång försökt ta sitt liv ifrågasätts av Uppdrag Granskning och visar sig ogrundad. Den kommer från en självrekryterad enkät som Folkhälsomyndigheten gjorde 2015. Även denna uppgift har varit viktig för regeringen i opinionsbildningen kring förslaget men efter Uppdrag Gransknings frågor vill inte ens Folkhälsomyndighetens representant kännas vid den.

Granskningen fortsätter med att påtala att de behandlingar som erbjuds unga transpersoner ofta är undermåligt utredda och farliga, samt att detta sällan verkar kommuniceras till dem. Sex år efter att östrogenbehandling av män inleds för att ge dem ett kvinnligt uttryck skjuter risken för blodproppar i höjden. Konsekvenserna av att med hormonbehandling avbryta puberteten för unga är inte heller tillräckligt utredda.

Istället motiveras besluten med omsorg om de unga: att risken för självmord är så överhängande att nästan vad som helst är bättre. Kanske kan man göra nyktrare bedömningar nu när två tunga fundament för detta har rämnat.

Det är förstås välgörande, och för lidande unga säkert livsavgörande, att denna fråga sätts i ett nytt ljus. Men de som konstruerat denna kultur av undfallenhet måste också ställas till svars. Folkhälsomyndigheten har inte försökt moderera inflytandet som dess undersökning haft. RFSL verkar inte oroa sig för att unga kan ha fått fel och helt irreversibel behandling baserat på lättvindigt formulerade uppgifter.

Även den mottagning i Stockholm som genomför flest utredningar av unga med könsdysfori har utformat sin verksamhet för maximal genomströmning. Bland annat har man på sin hemsida ett formulär för att anmäla föräldrar som motsätter sig hormonbehandling av deras barn till socialtjänsten. De anger att sjuttio procent av de unga som vänder sig till dem inte får någon diagnos men Uppdrag Granskning får ur dem att detta beror på att dessa sjuttio procent hinner fylla arton och då hänvisas till vuxenavdelningen istället. Det är mycket som tyder på att den enda bromsen i sammanhanget är våra svenska vårdköer. Utredningstider så korta som fem veckor har förekommit, men det verkar vara okontroversiellt i fall där könsdysforin börjat framträda i två-treårsåldern.

Förra året fick över trehundrafemtio ungdomar mellan tolv och nitton år pubertetshindrande hormonbehandling. Deras liv har tagit en vändning som inte går att stoppa. Om det visar sig att den explosion av efterfrågan på könsändrande operationer och hormoner beror på samhällsattityder snarare än uppdämda och undertryckta behov är detta en stor skandal. Vi vet att barn och unga anpassar sig till vuxenvärldens förväntningar. Och att det finns en rad livsbeslut som de redan idag inte anses myndiga.

Om regeringen inte drar tillbaka sitt förslag efter dessa avslöjanden har man mycket att svara för.