När soffan tar makten

Ledare
Foto:

Opinionsinstituten Sifo och Demoskop dansade pardans och frambringade ett rejält ras för Moderaterna och ett rejält lyft för Centern. Detta efter – och sannolikt som ett resultat av – Anna Kinberg Batras omsvängning kring relationen med Sverigedemokraterna och underförstått regeringsbildningen.

Artikeln publicerades 10 februari 2017.

I Centerns partihögkvarter firar man förstås. Men det är just det; man lever på ett slags moraliskt rus. Förr eller senare måste man bekänna färg i regeringsfrågan och då kan man inte längre vara en fristad för de verklighetsflyende. När dessa inser detta och sammanbitet börjar leta efter mer realistiska alternativ, då börjar Centerns resa nedåt, och det kommer ske med samma mediala förstärkningslogik som nu driver partiet uppåt.

För Anna Kinberg Batra gäller det att hålla huvudet kallt. Till skillnad från Lööf intecknar hon inte den politiska framtiden utan stretar på och tar kostsamma beslut redan nu. Det är hennes investering som kommer att betala sig i längden.

Den moderata flykten synes ha gått till Centern men också till Sverigedemokraterna. Det kan tolkas som att såväl upprörda liberaler som moderata migrationskritiker väljer att ta steget fullt ut. Men jämsides med de moderata och centerpartistiska rörelserna är ökningen av gruppen osäkra väljare uppseendeväckande. I Demoskop är ökningen nästan lika stor som det moderata tappet (+4,5). Soffliggarna är så många som drygt arton procent i Demoskop.

Här ligger en potentiell krutdurk inför valet 2018. Vilka är dessa personers bevekelsegrunder och reflexer? Hur påverkas de av omvärldsskeendena? Av integrations- och poliskrisen? Stannar de kvar på soffan eller hämtar de bara andan inför ett personligt avgörande?

I det senare fallet kan 2018 komma att bjuda på omvälvningar som trumfar det mesta vi har sett i tidigare val. Soffan har hittills växt över en längre tidsperiod, och det har setts som något givet. Men få har tänkt tanken att denna grupp skulle få för sig att aktiveras; att de skulle komma att resa sig och faktiskt gå till vallokalen.

I Sverige har vi vant oss vid att se partipolitiken som ett nollsummespel. X tar väljare av Y som i sin tur förlorar till Z. Småpartier har få chanser att nå över riksdagsspärren och blankröster räknas inte längre som giltiga. Soffan finns inte med i ekvationen, vare sig hos statsvetarna eller strategerna.

Det kan bli dags att tänka om och se på den där slitna soffan med större respekt. En icke föraktlig del av Trumps erövringar i traditionellt demokratiska distrikt skedde genom att han lyckades ge energi åt grupper som tidigare inte tyckt det varit lönt att rösta.

Det är klart att en sådan potential finns även i Sverige. Den som lyckas med sofftricket ändrar i ett slag det påstådda nollsummespelets grundförutsättningar. Vem vågar utesluta den möjligheten i dagens politiska opinionsläge?