Annons

När Sverige döljer skärsåren

Med mediastiftelsen Medialen i Washington D C. På programmet finns bland annat det trevliga luciafirandet på svenska ambassaden. Där är man noga med allt – julmaten och luciatåget. Det är ju fullt av utländska dignitärer så det är ju bäst att visa upp Sverige från dess bästa sida.
Ledare • Publicerad 18 december 2018
Detta är en ledare som uttrycker Smålandspostens politiska linje: för kristna värderingar, konservativ ideologi i förening med liberal idétradition samt för näringsfrihetens och äganderättens bevarande. Tidningens politiska etikett är moderat.

Foto: Henrik Montgomery/TT

Att åka till USA är förstås kul. Men det skall erkännas att det också var en lättnad att kliva i planet bara för att slippa mer av de där återkommande debatterna om hur orättvis och kränkande Luciatåget är. Och, förstås, egentligen inte svenskt alls.

Annons

Som julbordet. En kulturell illusion, predikas det varje år. All den där maten är på något sätt importerat någon gång och därför egentligen en multikulturell historia. Och förresten bör julbordet ”förnyas” det här året också, liksom alla år.

Det där har man inte tagit hänsyn till på svenska ambassaden. Där vill man framhäva julbordet som en del av det svenska. Det är den vanliga skinkan, surkål, brunkål, olika sillar korvar och allt man kan önska sig utom grishuvud och grisfötter som ambassadören förklarade att hon ville bespara besökarna. Hemlagat och gott som sjutton. En kulturradikal hade blivit mäkta irriterad.

Men Luciatåget hade lett till raseri. Av alla tjejerna hade man valt ut en blondin med stora svallande hårlockar i ton med ljuslågorna över hennes huvud. Hur tjusigt som helst. Och flerstämmiga traditionella julsånger.

Kulturradikalen hade nog svimmat av avrundningen i ambassadörens välkomsttal, om hur tacksamma vi alla förstås är mot våra soldater som med vapen i hand försvarar vår livsstil, ”our way of life”. Men på ambassaden ler alla inkännande, svenskar som utländska gäster.

Det är inte som hemma minsann. Där traditionell jul, vi-känsla och uttryck för något som kallas svenskt möts av politisk aggression med uppbackning på högsta samhällsnivå. Den svenska ambassadens arrangemang hade hemmavid mötts av normkritisk, påstått antirasistisk och feministisk vrede. Det hade helt enkelt inte varit politiskt korrekt. Därför blir också sådana traditionsuttryck mer sällsynta i Sverige.

Där blir det konstigt. Ambassaden skall visa det svenska men visar egentligen något annat. Man visar upp ett Sverige som med internationella mått mätt agerar normalt. En sympatisk fasad. Men innandömet präglas av kulturella sprickor, oro, vanmakt och misstro.

Att plötsligt se Sverige som Sverige vill bli sett är upplysande. Men inte upplyftande. Tankarna förs till en dysfunktionell familj som när den framträder i officiella och städade sammanhang döljer sina plågsamma dramer. Fadern har nyktrat till, modern har sminkat över blåtiran och dottern dragit pullovern över armens skärsår.

Då vill man framstå som alla andra. Men när omvärldens blickar drar åt ett annat håll stängs dörren till huset igen och en del undrar vad som egentligen pågår där innanför.

Fredrik HaageSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons