Värna den svenska modellen

Nej till statlig lönepolitik

Ledare 2010-09-08 | Uppdaterad 2010-09-07

I Sverige förhandlar parterna på arbetsmarknaden fram ramarna för lönesättning. Det är en modell som inte minst socialdemokraterna vårdat. Men till Ekot uppger nu Maria Wetterstrand (mp) att det finns tankar i det rödgröna samarbetet om att avsätta pengar i budgeten för att utjämna löneskillnader mellan könen i den offentliga sektorn.

När Medlingsinstitutet nyligen genomförde en kartläggning av löneskillnaderna kom de fram till att kvinnor i genomsnitt tjänar 85,2 procent av mäns lön 2009. Men då har ingen hänsyn tagits till arbetstid, sektor, utbildning och ålder. Väger man in dessa faktorer uppstår ett gap på sex procent. Samtidigt är rapporten full av reservationer. Det finns till exempel en obalans i klassificeringen av olika yrken. Medan maskinoperatörer har 27 olika koder finns bara en för samtliga läkare. En manlig specialiserad läkare på hög nivå jämförs alltså med en ung nyutexaminerad kvinnlig läkare.

Även om det är rimligt att anta att det finns olika former av diskriminering på grund av kön är det i princip omöjligt att få fram en relevant siffra som säger något om omfattningen. Resultaten skiljer sig dessutom åt beroende av hur man mäter. När Arbetsgivarverket uppskattade den "oförklarade" löneskillnaden för statsanställda i september 2007 kom de fram till att den låg på 1,3 procent. I Medlingsinstitutets rapport är skillnaden för statsanställda 6,2 procent efter "standardavvägning".

Det kan finnas en rad sakliga skäl till de olika lönegapen. Deltidsarbetande kan ha svårare att hävda sig i en löneförhandling än en heltidsanställd. Vi vet också att män i högre utsträckning söker sig till jobb med prestationslön. I en parrelation ligger mannen i snitt några år före kvinnan i utbildning, karriär och löneutveckling när de får barn - vilket påverkar vem som ska vara hemma.

Argumenten för en statlig jämställdhetspott vilar på lös grund. Allvarligt nog är att de rödgröna vill bryta med den svenska modellen. Har man väl börjat bygga en fond för kvinnor, så finns det inget som hindrar att man tar sig an andra grupper i samhället. Varför inte en ungdomsfond, invandrarfond eller en fond för funktionshindrade? Det är de goda föresatsernas väg, som dessvärre leder till att arbetsgivare och fackföreningar får allt mindre att säga till om.

Bättre då att tänka annorlunda, som inom vården där initiativ tagits till individuella löneförhandlingar, eller som när regeringen höjde gränsen för statlig inkomstskatt bland annat i syfte att öka antalet arbetande timmar bland högutbildade kvinnor. Fortfarande finns mycket att göra för att bryta monopol i kvinnodominerade sektorer och stärka kvinnors ställning på arbetsmarknaden.

Marcus Svensson
marcus.svensson@smp.se

Twingly Blogsearch

Disqus

Riksrevisorn på riksteatern Valuta för kulturpengarna