Annons

Nobelpris för pingstvänner

Årets två fredspristagare är båda starkt drivna av religiös tro. Det är något av ett tecken i tiden att just de får Nobels fredspris i en tid när religionen blir alltmer betydelsefull på den globala scenen.
Ledare • Publicerad 10 december 2018
Detta är en ledare som uttrycker Smålandspostens politiska linje: för kristna värderingar, konservativ ideologi i förening med liberal idétradition samt för näringsfrihetens och äganderättens bevarande. Tidningens politiska etikett är moderat.
Foto: Heiko, Junge

10 december och det är åter dags för utdelning av de fem nobelprisen, som detta år endast blev fyra – Svenska Akademien har ju som bekant annat att tänka på. Eftersom det har blivit något av en årlig svensk tradition att gräla om huruvida den som föräras litteraturpriset verkligen förtjänar det eller ej så är det kanske lika bra att slippa åtminstone den biten för en gångs skull.

Liknande klagorop över ovärdiga pristagare har under många år även hörts gällande det nobelpris som delas ut i Norge: Fredspriset. Något slags lågpunkt nåddes väl när USA:s president Barack Obama år 2009 tilldelades priset för något han inte ens hade gjort. Annorlunda är det dock i dag: det är inte varje år Nobels fredspris delas ut till så värdiga mottagare som årets pristagare, Dr. Denis Mukwege och den yazidiska fredskämpen Nadia Murad. De båda förenas i arbetet mot användandet av sexualiserat våld som vapen i krig.

Annons

Murad, en ung yazidisk kvinna som i egenskap av att tillhöra en av Iraks etniska och religiösa minoriteter utsattes hårt av Islamiska Statens terrorvälde. Bara 21 år gammal tillfångatogs hon av IS, som mördade hennes bröder och 600 andra personer i deras by; hon själv våldtogs och torterades. Sedan hon lyckades fly har hon ägnat sig åt att upplysa världen om människohandeln och folkmorden. Det öde som drabbade henne, hennes bröder och deras by har delats av otaliga namnlösa runt om i Irak och Syrien.

Men det dröjde länge innan den etniska rensningen av yazidierna och de kristna minoritetsgrupperna ens började uppmärksammas av makthavare och media i väst. En cyniskt lagd person skulle kunna fråga sig hur mycket alla dignitärer, som nu stämmer in i hyllningskören, tidigare brytt sig i frågan.

Mukwege, född 1955 i den då belgiska kolonin Kongo, har i sin yrkesroll som läkare gjort betydelsefulla insatser mot sexualiserat våld. Bland annat genom att grunda Panzisjukhuset i Bukavu, som under dess 20 verksamma år har hjälpt 50 000 våldtäktsoffer att återhämta sig såväl fysiskt, som psykiskt och socialt.

Mukwege har även personliga och professionella kopplingar till Sverige. Hans sjukhus liksom hans läkarstudier finansierades av svenska pingstvänner. Mukwege själv – liksom hans far före honom – är pastor i den kongolesiska pingströrelse som grundades av svenska missionärer. Goda exempel på hur falsk den utbredda bilden är som målar upp västerländska missionärer som något slags blodtörstiga kolonialherrar.

Tvärtom har västerländsk mission i utvecklingsländer – både under den koloniala eran och senare – haft stor betydelse för utvecklingen av utbildningsväsen, sjukhus, demokratisering och mycket annat. När Nobelpriset nu delas ut till Mukwege är det också om en påminnelse om allt detta viktiga arbete som de uträttade – och som många fick betala för med sina egna liv. Inte minst svenska pingstvänner har i dag anledning att sträcka litet på ryggen.

Thomas HermanssonSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons