Normkritikens offerlamm?

Ledare Artikeln publicerades

Det blir allt deppigare i Sverige. I alla fall räknat i antalet utskrivna antidepressiva mediciner.Faktum är att de siffror från Socialstyrelsen som nyhetsbyrån Siren granskat, är av den arten att de nästan åstadkommer depression.

Foto: Stina Stjernkvist/TT

Ökningstakten av utskrivna antidepressiva läkemedel har rusat i höjden de senaste tio åren, och ökningen är som allra störst – bland barn. För tio år sedan fick 131 barn under tio år (!) antidepressivt. Förra året var siffran 431 barn. Tar man sedan spannet tio till fjorton år har en stegring skett från 1700 till 5200 unga.

Tidigare i år varnade också en studie från Karolinska institutet för att allt mer ångestdämpande medel skrivs ut till barn och unga, och i strid med myndigheternas riktlinjer.

Någonting står inte rätt till. Enligt svensk välfärdsmytologi är Sverige ett oerhört barnvänligt land. Men vad finns det egentligen för belägg för det? Dessa siffror tyder snarast på motsatsen. Socialstyrelsens utredare Peter Salmi menar också att det rör sig om en ”reell” ökning. Alltså inte en som skulle bero på att läkare helt enkelt blivit mer frimodiga med att skriva ut antidepressiva. Andelen som får utskrivning efter en depression har nämligen inte ökat.

I spekulationer kring detta är det svårt att leda vare sig det ena eller det andra i bevis. Det handlar om reaktioner på ett samhälleligt kulturellt och socialt klimat.

Så vad präglar klimatet? Och speciellt de senaste tio åren? Åtminstone vänstern menar sig veta precis vad barn lider av, nämligen normer. Förtryckande könsroller och viktoriansk sexualmoral sägs drabba svenska barn särskilt hårt, varför budskap om normkritik och gränslöshet formligen regnar över svenska barn.

Under rubriken "Normer och krav orsak till ökande psykisk ohälsa" skrev för några år sedan två miljöpartister en proklamation i ämnet på ett sätt som fångar det mesta: ”Normkritik är en bristvara i dagens skola och därmed lider många unga som känner att de inte får plats inom de rådande normerna, tjejer som känner sig otillräckligt smala, rasifierade som känner sig otillräckligt vita och hbtq-personer som känner sig otillräckligt hetero eller könsbundna. Miljöpartiet vill få in mer normkritik och genuspedagogik i skolan och därför vill vi införa ett nationellt centrum för normkritisk pedagogik.”

Det där centret har vi inte sett av än, men ligger onekligen i tangentens riktning. För det är ju faktiskt ingen hejd på det officiella Sveriges omsorg över barnens normer. Eller snarare hur de här normerna skall ”ifrågasättas”, det vill säga sparkas undan.

Men att barn blir otrygga i sin könsidentitet, känner ovälkomna krav på sexuell utlevelse och olust inför vuxenvärldens indiskretion och rena råhet i frågorna, det är konsekvenser som inte ryms i den kulturradikala modell de ivrigt pressas in i.

Det är klart att det finns mer att gräva i här när man söker förklaringar till depressionstalen. Som frågan om långsiktiga relationer till vuxna i ett samhälle där föräldrar i princip anses utbytbara. Eller det digitala väldet över tillvaron. Eller något annat Och det är som sagt svårt att leda något i bevis. Men en sak ter sig säker: den normkritiska ideologin som Sverige vadat i de senaste åren gör inte barn lugnare och tryggare.