Ny allians för Sverige
Detta alltså efter att Centern först röstat emot Ulf Kristersson som statsminister och sedan röstat för Stefan Löfven.
Det andra partiet som gjort precis samma sak, Liberalerna, ter sig för upptagna med magsmärtor för att delta i debatten. Men Centern verkar ha bestämt sig för att ge sina forna alliansvänner små nålstick så fort de kommer åt. Lööf skickar en syrlig kommentar mot Ebba Busch Thor under partiledardebatten. Centerns kvinnoförbund går till direkt angrepp och hävdar att hennes metoo-skämt i teve innebär att hon ”passerat en gräns för vad som faktiskt är anständigt”, och talade om ”unkna värderingar”.
Det är ganska hårda ord om ett parti med vilket man påstår sig vilja samarbeta. Det är förstås för att de egentligen inte vill, åtminstone inte på ett bra tag. Lööfs utspel är ett spel för gallerierna, så att Centerns egen position framställs i vackrare dager än vad den är.
Men så långt har hon rätt att Moderaterna och Kristdemokraterna befinner sig i något av ett trångmål som de måste hantera. Vill de inte ingå i Jimmie Åkessons ”konservativa block” – och det finns ingen anledning att dansa efter hans pipa mer än efter Annie Lööfs – måste de hitta på något bättre än att bara vifta avvärjande med armarna. Svaret ligger ett kvartssekel tillbaka i tiden.
”Ny start för Sverige” kallade Moderatera och dåvarande Folkpartiet principgrunden för sitt valsamarbete inför 1991 års val – som borgerligheten vann. Carl Bildt och Bengt Westerberg skapade en trovärdig politisk plattform utifrån vilken man kunde manövrera parlamentariskt och politiskt. Resultatet blev en borgerlig regering som regerade med Ny Demokrati som stöd.
En sådan tvåpartsallians bör i dagens läge vara det omedelbara strategiska målet för Moderaterna och Kristdemokraterna. Det skulle ge båda partierna ett stadigare ankarfäste i den sjögång som nu snurrar dem runt och tvingar dem till reaktiva positioner av den typ vi sett de senaste dagarna. Ett nytt borgerligt block kan framträda med större tyngd mot såväl regeringen som mittenpartierna som Sverigedemokraterna.
Skall substans uppvisas måste båda parter offra något. I den bästa av världar offrar Kristdemokraterna de vänsterliberala delarna av sin migrationspolitik och Moderaterna de teknokratiska sidorna av sin familjepolitik.
Ulf Kristerssons och Ebba Busch Thors publika rollfördelning fungerade bra under månaderna med talmansrundor. Det finns inget som åtminstone utåt sett skaver i deras relation. Det finns inget uppenbart som skaver mellan moderater och kristdemokrater över huvud taget. Det är bara en av flera goda förutsättningar man bör ta fasta på i ett mer formaliserat samarbete.
Ny allians för Sverige?
