Ny anda kring tiggeriet

Ledare

”Det finns ingen som står bakom och tar pengarna.” Detta var länge det officiella tyckarsveriges påbjudna sanning kring tiggeriet och representerades kanske bäst av citatets källa, den kristdemokratiske politikern Michael Anefur, tillika alliansregeringens tidigare samordnare mot hemlöshet.

Tiggeriet betraktades som en del av uppdraget och Anefur var en tydlig exponent för den moraliskt burna verklighetsuppfattning enligt vilken all form av ifrågasättande av tiggeriets karaktär var oanständigt och ett uttryck för en oacceptabel människosyn.

Men tiden går och gör sitt. I tisdags kunde som bekant svensk polis bocka av sin hittills största insats mot människohandel. Man har sprängt en liga som ”i princip har styrt tiggeriverksamheten i Växjö med omnejd”, enligt polisen och som omsatt miljonbelopp. Ett tiotal i Sverige och Bulgarien är anhållna och deras offer, tjugonio tiggare, har satts i skyddat boende.

Foto:

Att skydd behövs visar hovrättsdomen som kom i går mot de båda män som sannolikt ingår i nätverket och som rövade bort och misshandlade en motspänstig tiggare så svårt att han svävade mellan liv och död. De fick sitt av Växjö tingsrätt satta straff sänkt, för att de inte fysiskt tvingat in sitt offer i bilen utan bara drivit in honom under hot. Således fem respektive fyra och ett halvt års fängelse. Rättsväsendets olika delar slår sannerligen inte med samma kraft!

Inte heller 2015var man särskilt effektiv, då polisen i Gävleborg meddelade att man kartlagt uppgifter om människohandel och prostitution på en camping och att man uppskattat ett tiotal miljoner satta i omlopp. Men man var klantig nog att inte först kunna backa upp allt juridiskt och blev därför politiskt rov för Michael Anefur som slog ned som en hök: ”polisens trovärdighet minskar i de här frågorna”. Det här med att personer systematiskt samlade ihop tiggarnas pengar var inte konstigt: ”Det är inget ovanligt alls i de grupperna att man utser en person till kassör eller bank, för att inte riskera bli utsatta för stöld. Det innebär inte att den här personen behåller pengarna. De tillhör samma grupp och delar pengarna senare”.

Detta var sanningen för de rättfärdiga. Anefur hade redan året innan förkunnat att han som samordnare ”sett det här på nära håll” och kunnat dra slutsatsen att ”Ingenting tyder på att det skulle vara en kriminell verksamhet”. Självklart skulle man ge pengar.

Men som sagt, verkligheten tränger på. Den rödgröna regeringen utsåg Martin Valfridsson till ny samordnare, enbart kring tiggeri, och han kom i februari 2016 fram till att det inte bör förbjudas men rekommenderade att man inte gav dem några pengar.

Ett drygt år efteråt, nu ni april, meddelade han också att han har ändrat sig: Han vill faktiskt kriminalisera tiggeriet rakt av. Varför? För att det är uppenbart att grov kriminalitet ligger bakom.

Opportunism eller intellektuell öppenhet? Låt oss vara generösa och förutsätta det senare. Anefur å sin sida har hittills inte underkänt människosynen hos de berörda poliserna i Växjötillslaget. Men det beror närmast på att han valt att sänka tonläget i samma takt som uppgifter om organiserade ligor börjat tillta.

Sverige styr stadigt mot mer klarsyn i tiggarfrågan. Men vi behöver inte bara mer av rådigt polisarbete som det i Växjö. Hela offentlighetens anda behöver bli mer Valfridssonsk och mindre Anefursk.