Ny ärkebiskop i Svenska föreningen

Ledare
Foto:

Svenska kyrkan kritiseras ibland för att engagera sig i vad som uppfattas som världsliga spörsmål, som asylrätt och miljöfrågor.

Artikeln publicerades 16 oktober 2013.

Men asylrätten växte fram inom kyrkan långt före det blev en angelägenhet för myndigheter och rättsväsende och förvaltarskapet av miljön ligger djupt inbäddat i den kristna läran och traditionen.

Kanske ska kritiken inte tolkas bokstavligt, utan ses som ett tecken på att något i stället saknas. Inför valet av ny ärkebiskop har intresset för teologiska frågor blossat upp. En av Svenska kyrkans ledande teologer, Eva Hamberg, bestämde sig för att hoppa av sitt uppdrag i läronämnden och gå ur Svenska kyrkan i protest mot dess sekularisering. Droppen var när den sedan igår nyvalde ärkebiskopen Antje Jackelén under en utfrågning svarat svävande om vad hon anser om den apostoliska trosbekännelsen (vilken säger att Jesus är avlad av den Helige ande och född av jungfrun Maria.) Jackelén menar att man gör det för enkelt för sig om trosfrågor framställs som något man kan svara ja eller nej på. Många kan säkert känna sympati för den inställningen. Men om nu jungfrufödseln anses vara en abstraktion, hur ser hon då på Kristus? Svävar man på målet i så centrala frågor kanske man snarare borde bli föremål för ett entledigande än en upphöjelse.

Svenska kyrkan kan inte bygga sin framtid på miljöengagemang och asylfrågor utan en uttalad koppling till den kristna läran och traditionen. Då ekar det till slut tomt i salarna och kyrkan blir till vilken ideell intresseförening som helst. Att kommunicera tro och teologiska uppfattningar borde därför falla sig lika naturligt som att tala om ekologi och hållbarhet. Men det gör det av någon outgrundlig anledning inte i dag.