Om kristdemokratiska valutor

Ledare Artikeln publicerades

Den kristdemokratiske riksdagsledamoten Caroline Szyber lämnar alltså partiets partistyrelse efter att ännu en betänklig redovisning kring hennes riksdagsersättning har uppdagats. Hennes sorti sägs ske i ömsesidigt samförstånd.

 

Och så måste det ju vara eftersom hon är vald av partistämman och inte kan visas på porten med mindre än att medlemmarna samlas till ett ny stämma och förklarar detta som sin mening.

Foto: Tor Johnsson/SvD/TT

Men hon sitter ändå kvar i riksdagen. Trots att åklagare valde att inleda utredning mot henne inte före utan efter hennes avhopp från partistyrelsen.

Det leder till flera frågor. Från partiet meddelas angående platsen i partistyrelsen att Szyber ”ser att detta inte fungerar, och den uppfattningen delas av det verkställande utskottet.” Men exakt vad är ”detta” som inte fungerar? Det är inte den kristdemokratiska partikassan som åderlåtits av Szybers snurrande med kvitton och traktamenten. Det är ersättningar från riksdagen det handlar om, alltså skattebetalarnas pengar.

”Detta” som inte fungerar avser alltså något annat - men ändå inte.

Det logiska är kristdemokraternas gruppledare i riksdagen tar det samtal med Szyber som det verkställande utskottet (i partistyrelsen) har gjort, och det som företrädare för svenska folket, inte för kristdemokraternas medlemmar. Denne kan lika lite som någon annan tvinga Szyber till någonting eftersom hon är förtroendevald även till sin riksdagsplats. Men det är ju rimligt att det är i det sammanhanget saker inte fungerar, och att förtroendet för henne har fallit. Skattebetalarnas förtroende.

Men från riksdagsgruppen hörs ingenting. Det ses som helt normalt att allt det där är en affär för partiets ledning och inte för någon annan.

Låt oss dock vara klara med detta, och inte enbart med att Szyber i dagsläget inte är fälld för något brott: Detta handlar inte om Kristdemokraterna. Nu råkar det bara vara hos dem det här utspelar sig. Det är likadant överallt. Alla partier har de här instinkterna. Hur det är beställt med förtroendet för en funktionär hos de egna partiorganen värderas mycket högre än huruvida förtroendet är skadat hos väljare och skattebetalare. Det där folket struntar man i så länge mediabarometern inte visar för höga orotal.

Det handlar om olika förtroendevalutor, en stark som begagnas inom ett parti och en svag som gäller i offentligheten utanför. Vanligtvis är det som att jämföra dollar och peso. Valutaskillnaden avspeglar maktmarknader. Allmänheten har inte på långt när samma makt som partiorganisationer.

Tyvärr säger det väl något om den partibaserade demokratin. Kanske inte något övermåttan dramatiskt men väl så trist.