Om svaret inte är Liberalerna?

Ledare
Foto:
Foto:
Foto:
Foto:

Igår presenterade Liberalerna sin alternativbudget. Jan Björklund är säkert lättad över att inte längre vara anfängd av en strid om partiledarposten, men istället gör sig annan intern oro gällande. Dagen innan framträdde riksdagsledamoten Mathias Sundin och partistyrelseledamoten Per-Åke Fredriksson och krävde Liberalernas uttåg ur Alliansen.  

Artikeln publicerades 4 oktober 2017.

Huruvida Alliansen i realiteten existerar så pass att den är något att träda ur kan förstås diskuteras, men de två har motionerat om det till partiets landsmöte senare i höst. Ett bifall skulle formellt sätta spiken i kistan för konceptet. Nu är det högst osannolikt, men de båda sätter fingret på något som nog är svårt för varje liberalpartist att ignorera.

Det tidigare Folkpartiet har aldrig varit någon entusiastisk vän av borgerligt samarbete och alltid snabb till solospel så fort tillfälle gives. Det vore logiskt om Liberalerna vore de första att kliva ur Alliansen. Inte minst som, vilket Sundin och Fredriksson påpekar, Liberalerna stadigt har sjunkit i opinionen sedan dess tillkomst. Det finns fog för deras tes att partiet har fått det för svårt att profilera sig i Alliansens skugga.

Samtidigt är det nog inte hela sanningen. Själva tiden som sådan har ett finger med i spelet. För vilket parti är Liberalerna idag? Partiet för liberaler? Det är ett alldeles för naivt svar för att fånga politikens komplexitet.

Är det partiet för försvarsvänner och Nato-anhängare? Kanske för ett antal år sedan, men i dag är sådant att betrakta som borgerligt allmängods. Partiet för fler poliser och lag och ordning? Samma där. För språktest och krav på asylsökande? I stort sett samma.

För en fungerande skola? Här har de båda en poäng. Björklund satte inte så djupa avtryck som skolminister som man kunde ha hoppats, men han var bakbunden av de övriga regeringspartiernas ovilja att gå till botten med krisen. Han hade inte politiskt utrymme att lägga ned och återuppstarta lärarutbildningen, eller förstatliga skolan.

Samtidigt rör sig samtidstrenden även ditåt. Sverigedemokraterna vill redan förstatliga skolan, och sannolikt kommer även andra partier att ta efter. Det skall till väldigt mycket för att profilera sig som ett skolparti under valet 2018, och dessutom ro det i hamn som en valvinnare. I alternativbudgeten skjuter Liberalerna till mer än nio miljarder till skolan, men inte riktat på något sätt som man inte lika gärna hade kunnat se hos andra Allianspartier.

Birgitta Ohlsson är ur räkningen, men hur som är inte EU-federalism, tvångsdelad föräldraförsäkring eller allmän kulturradikalism gångbara politiska kort 2018, om de någonsin varit det.

Liberalerna själva må undra varför de underkastar sig det ok de ser i Alliansen. Men det svårare problemet ligger hos dem själva. Eller formulerat så här:

Vad är det för fråga Liberalerna är svaret på?

Den hänger alltjämt i luften. Det är inte Alliansen som kuvat Liberalernas möjligheter att inspirera med sin politik utan verkligheten. Verkligheten har sprungit förbi.

Citat: Liberalerna själva må undra varför de underkastar sig det ok de ser i Alliansen.