Ond spiral för humaniora

Ledare
En krympande klass?
Foto:
Foto:

Att svensk humaniora är i kris har vi hört ett tag nu, men vad innebär det egentligen, konkret? När tankesmedjan Timbros Lars Anders Johansson lyckas frambringa sådana som litteraturvetarna Lars Lönnroth och Johan Lundberg att svara på det spänner han åtminstone mina förväntningar högt, även i Bok- och biblioteksmässans mördande konkurrens.

Artikeln publicerades 29 september 2017.

Deras diagnos är densamma: Jämför man med för tjugo år sedan var de humanistiska disciplinernas företrädare mer aktiva i debatten än vad de är i dag. Å andra sidan finns ett stort allmänt intresse för humaniora som inte skrivs av akademiker av facket. Författare och journalister har i hög grad tagit professorernas tidigare plats på bokhandlarhyllorna.

Så i någon mån frodas humanioran, men utanför universitetens seminariesalar.

Såväl Lundberg som Lönnroth sätter detta i samband med kultursidornas utveckling, ja hela dagspressens. Där har akademikernas skara stadigt krympt. Lönnroth, själv tidigare chef för Svenska Dagbladets kultursida, talar till och med i termer av att de ”kastats ut” från kultursidorna.

Men förändringen är inte ensidigt präglad. Humanisterna själva har undergrävt sin position i det att de hemfallit åt snäv ideologisk teoribildning och därmed löst upp forskningens råmärken mot aktivism. När litteraturvetenskapliga studier i kurslitteraturen beskrivs som att de (Lundberg citerar) ”har en mycket central plats för jordens överlevnad..” och att ”Yttersta målet är att förhindra att planeten förstörs”, så blir det uppenbart att vi talar om en helt annan sorts akademiker än de som en gång gjorde ämnet respekterat.

Men den bildade allmänheten krymper likaså. Lönnroth påminner om hur det förr i tiden fanns en pålitlig grupp intresserade ”vanligt folk” som läste kultursidor, klassiker och nyutkomna avhandlingar. Hur många är de idag?

Det slår mig att ett fenomen som inte berörs är avakademiseringen av ett annat och ganska viktigt fält, nämligen politiken. För den som haft blicken på det är det tydligt hur partierna har avintellektualiserats under de senaste åren. För Nya moderaterna var det nästan en dygd att inte ha människor med idéer omkring sig, men även de andra partierna har medvetet eller omedvetet ersatt intellektuella institutioner och tänkare med opinionsmätningar.

Här är skillnaden och Sverige och andra länder uppenbar. Lundberg påminner om den berömda debatten mellan Storbritanniens nuvarande utrikesminister Boris Johnson och en akademiker av facket om huruvida den romerska antika kulturen borde klassas högre än den grekiska.

Det är inte lätt att se framför sig en Margot Wallström föra den debatten. Eller heller en Carl Bildt.

Här möter vi frågan om orsak och verkan. Det politiska livet är oftast en kvardröjande spegelbild av samhällets intellektuella tillstånd. Men politiken har också en förstärkande effekt. Hur bryter man en sådan spiral och får den att snurra åt andra hållet? Skall vänner av humaniora och bildning överge politiken till förmån för det civila samhällets jordmån och emotse vad som spirar därur? Eller kan krisen faktiskt angripas på politisk väg?

Hur som helst, humaniorans kris är inte bara humaniorans utan hela samhällets.