Opinionssänket i Stockholm

Ledare Artikeln publicerades

I går samlades flera partiledare i Stockholm för att medverka i protesterna mot det planerade lådmonster som kallas Nobelcenter på Blasieholmen mitt i staden. Mark- och miljödomstolen dömde ju ut bygget för ett tag sedan, men betongpartierna i staden, med Socialdemokraterna och Moderaterna i en historisk välbekant armkrok, har överklagat beslutet och hoppas till slut kunna få förstöra kulturmiljön i alla fall.

Foto: David Chipperfield Architects/Handout

Framför allt moderaternas väljare rasar och partiet ligger lågt i Stockholmsmätningarna. Ändå vägrar de lokala beslutsfattarna i partiet ge vika. Som om Nobelcenter var värd en valförlust.

Varför är detta av intresse för Smålandspostens läsare? Av samma anledning som det är av intresse för de partiledare som medverkade igår trots att det är mitt i brinnande valrörelse. Rent tekniskt är det en lokal stadsbyggnadsfråga som mest angår stockholmare. Men politiskt sträcker sig frågan över hela det avlånga Sverige eftersom starka opinionsavtryck i ett så folkrikt område som Stockholm ger effekter även på riksnivå. Är ett parti svagt i Stockholm är det närmast omöjligt att vara stark i riket i sin helhet. Speciellt om det handlar om ett stort parti.

Moderaterna är ett stort parti. Och Moderaterna har problem i den här valrörelsen. Det är i det perspektivet man skall betrakta striden kring Nobelcenter – som ett politiskt riksintresse.

Så frågan är varför i herrans namn den moderata ledningen blundar inför stockholmarnas agerande.

Dessa, med oppositionsborgarråden Anna König Jerlmyr och Joakim Larsson i spetsen, kan enkelt dra tillbaka stödet för överklagan om Nobelcenter för att låta Mark- och miljödomstolens beslut vinna kraft. Då vore den politiska belastningen borta på ett ögonblick. Men man vägrar och behåller envist skygglapparna på.

Det är märkligt att partiledningen inte har ingripit och vridit om armen på stockholmsmoderaterna. Det rimliga är förstås att snabbt och resolut hugga av det opinionssänke som Nobelcenter utgör. Det är ändå frågan om en valrörelse.

Eller så är man även på riksnivå fast i samma tankefälla som partivännerna i Stockholm och som moderater så ofta fastnar i: föreställningen att det ju egentligen är det där med arbetsmarknad och skatter allt handlar om, och att folk omöjligen kan vara så funtade att de tycker att kulturella värden betyder mer än ekonomiska värden och till och med röstar därefter. Den verklighetsuppfattningen har utgjort grundformeln för många moderata motgångar.

König Jerlmyr, Larsson och deras partifränder i Stockholm bär i det här ett ansvar inte bara för sin egen lokala framgång eller förlust utan även för sitt moderpartis. Hur pass stor effekt det är frågan om blir förstås en sak för den moderata eftervalsanalysen.