Ordnar och reda

Ledare

Plötsligt händer det, som det hette i en gammal reklamfilm.

Foto: Bertil Ericson / TT

De borgerliga partierna och regeringspartierna har kommit överens om att utreda ordensväsendets återupprättelse. För en konservativ ledarskribent är det en skänk från ovan: flera av oss går som katter runt het gröt inför ämnet för att inte framstå som förutsägbara och stereotypa. Nu, utan enträgna appeller från profeterna ute i vildmarken meddelar en blocköverskridande majoritet i riksdagen att det tillsätts en parlamentarisk utredning.

Bakgrunden är Torekov-kompromissen från sjuttiotalet: monarkin bevarades under förutsättning att monarken lämnade ifrån sig all formell politisk makt. I samma veva sattes punkt för utdelandet av kungliga förtjänstordnar till svenska medborgare. Dessutom förklarades Vasaorden och Svärdsorden vilande. Det är alltså bara Serafimerorden och Nordstjärneorden som delas ut i dag och enbart till utländska medborgare.

Vidare vill man se över var gränserna för kungahusets uppdrag som officiella företrädare för riket. Det är en typ av tjänsteutövning som finansieras med offentliga medel och som rimligen inte behöver omfatta samtliga personer i tronföljden. Detsamma gäller flaggning på födelsedagar och namnsdagar för alla i den växande ätten Bernadotte.

Partiföreträdarna som presenterade nyheten om den parlamentariska utredningen betonar att förslagen syftar till att förstärka känslan av gemenskap och samhörighet. Det är en naturlig utgångspunkt. Monarkin har en roll i den svenska identiteten som inte bara är historisk. Tillsammans med ett fungerande ordensväsende kan det vara en samlande faktor i tid som präglas av splittring.

Ett fungerande ordensväsende bygger på meritokrati. Det är förtjänstfulla insatser som skall uppmärksammas och erkännas. Den aspekten hade nästan helt urholkats på sjuttiotalet när svenska medborgare fråntogs möjligheten att utmärka sig. Vid avskaffandet fick alla som arbetat som statliga tjänstemän på en viss nivå någon av ordnarna. Det var knappast så det var tänkt från början och knappast något som uppmuntrade till ansträngningar.

Mycket har förändrats i samhället sedan sjuttiotalet. I en postmodern tid kan officiella utmärkelser få ett stort symbolvärde som lyfter fram påtagliga exempel på mod, tjänstvillighet eller andra samhällsnyttiga dygder. Medaljer och ordenstecken kan, när de används på rätt sätt, vara fysiska uttryck för ett samhälles moral. Värdet av det skall inte underskattas.

Sverige behöver tydligare uttryck för vad som ses som lovvärda insatser. Den som ger av sig själv och sin tid för att göra samhället bättre borde kunna uppmärksammas för det. Så fungerar det i resten av den civiliserade världen oavsett om det handlar om andra monarkier eller republiker.

Att en majoritet av riksdagspartierna ställer sig bakom detta är välkommet. Det visar att man förstår värdet av tjänstvilliga människor och att lyfta fram dem som föredömen.