Otydlighet stärker centralmakten
Detta innebär inte endast en typ av uppdelning, utan flera parallella uppdelningar. Talande är hur den franske presidenten motiverade utnämningen av Cathrine Ashton till EU:s utrikesminister genom att ange tre skäl till att hon utsågs: hon kompenserar och balanserar genom att inte höra till samma grupper som den valde ordföranden Herman van Rompuy.
En första komplettering är att hon är kvinna (könsbalans), en andra är hennes vänstertillhörighet (politisk balansering), och en tredje är att hon är engelska (Blair fick inte ordförandeposten). Till Sarkozys tre skäl skulle kunna läggas en fjärde faktor som EU regelmässigt balanserar – Ashton är från ett stort land och van Rompuy från ett litet.
Frågan är dock i hur hög grad denna modell tilltalar väljarna. Gör detta att många EU-medborgare uppfattar sig som representerade i fyra olika hänseenden av dessa två personer?
De olika sätten att summera länderna är också ett led i att minska fasta “vi-dom” - motsättningar inom federationen. Länderna skall kunna alternera mellan ett antal olika allianser och grupperingar som “Nya Europa”, “Club Med” och “Core Countries”. Även länderna som enhet luckras upp genom en “regionernas Europa”; delar av länder kan sammanföras med delar av andra länder. Komplexiteten leder förhoppningsvis till att länder och medborgare känner sig inkluderad och representerade. Otydligheten förskjuter makten till EU:s centrala funktioner.
Utvecklingen av EU mot en ny multinationell federation är dock bara en sida i den nuvarande globala utvecklingen. Den dominerande trenden i ett hundraårsperspektiv är en upplösning av predemokratiska multikulturella imperier som Osmanska imperiet, Habsburgska dubbelmonarkin och Sovjetunionen till nationalstater, varav många utvecklats till demokratier.
Denna starka splittringstrend stöds av två rationella faktorer: den militära osäkerheten för en liten stat har minskat och en alltmer internationell ekonomi medför mindre problem med en liten hemmamarknad. Det talas mycket om att en stark globalisering skapar relativa nackdelar för nationalstater att agera helt avskilt från världen i övrigt. Men separata stater som interagerar fredligt med andra stater är kanske den lösning som stöds mest av den globala förändringen.
Det finns en rad problem som kan ses som globala problem, i den bemärkelsen att de finns i många länder, exempelvis arbetslöshet, kriminalitet och budgetunderskott. Men att dessa problem inte lösts tillfredsställande på nationell nivå betyder inte att de löses lättare på en internationell nivå. Det är ofta så att det än ännu svårare att åstadkomma en internationell lösning. Harmonisering blir lätt ett självändamål och en låsning vid en bristfällig kompromiss mellan olika lösningar. Ett annat upplägg är att olika stater prövar olika alternativ och den framgångsrika modellen imiteras av andra utan assistans av någon överstatlig struktur.
Jan Tullberg
