"/> " />
Kontakt: 0470-77 05 00 kundcenter@smp.se
Nyhetstips: 0470-77 06 07 nyheter@smp.se
Ledare 2008-07-05 | Uppdaterad 2008-07-07
Svenskt bistånd har långa traditioner. I grunden är den statliga biståndspolitiken arvtagare till civilsamhällets tidiga insatser i det som nu förenklat och felaktigt kallas "tredje världen". Det var kyrkor, samfund och folkrörelser som byggde upp hjälpinsatserna på frivillig grund.
Riksrevisionens hårda kritik mot Sida i höstas blev därför en allvarlig motgång för svenska friviligorganisationer som ägnar sig åt biståndsverksamhet i Afrika med statliga pengar. Rapporten som nu lett till att revisorer kritiseras av den statliga revisorsnämnden hade rubriken "Oegentligheter inom biståndet" och riksrevisionen talade om miljonrullning och "röra" sedan den publicerats.
Biståndsgranskningen har länge varit på tok för dålig. Därför var det välkommet att en separat myndighet inrättades, Sadev, i Karlstad för att skilja på Sidas insatser och interna granskning. Sida kan lika lite som andra myndigheter granska sig själv.
Naturligtvis ska inte folkrörelser ha något fribrev från granskning och revision. Det är till exempel orimligt att biståndsgrupper inom Forum Syd har en egenfinansiering på 10 procent och får resten av pengarna från statskassan. Frivilligbistånd bygger helt enkelt på förankring i breda medlemsorganisationer, inte på att en biståndsindustri byggs upp i Stockholms innerstad. När åtta av tio Sida anställda arbetar i Stockholm och inte på fältet är det något som är fel. Biståndsberoendet finns således även i Sverige.
Problemet denna gång är "bara" att frivilligorganisationerna som Svenska Missionsrådet som undersöktes av Riksrevisionen sköter sig så mycket bättre än vad framgick i rapporten. Det finns helt enkelt inte skäl att döma ut till exempel samfundens biståndsarbete i termer av "miljonrullning".
En oberoende granskning av Riksrevisionens rapport från revisionsbyrån Allegretto information som Sida beställt har sannerligen inte uppmärksammats såsom den förtjänar. Den slår fast att bara en procent av biståndspengarna används felaktigt och att det inte finns skäl att tala om korruption. Merparten av misstankar om fel och oegentligheter kan inte styrkas.
En slutsats är helt enkelt att det civila samhällets bistånd fungerar. Det stora erfarna medlemsorganisationerna har en folklig demokratisk legitimitet i Sverige och partners och historisk framarbetad trovärdighet på fältet. Snarare är det statliga biståndet som den av journalisten Jan Mosander granskade Östersjömiljarden som utgör skräckexemplet på miljard och inte miljonrullning.


