Partierna har automatiserats

Ledare Artikeln publicerades

I varje land och bransch finns en viss kultur och vissa normer om hur man ska se ut och uppföra sig i olika sammanhang.

Den som avviker avsevärt från denna kultur och normkommer med stor sannolikhet uppfattas på ett negativt sätt, konstaterar ett par uppsatsskrivare vid Karlstad Business School efter att ha fördjupat sig i forskningen på området.
Det ska inte ses som ett normativt påstående, utan beskrivande. Var och en har naturligtvis rätt att trä ett kalkonben genom näsborrarna och sedan pröva lyckan på arbetsmarknaden.

När studenterna Kalle Gramnes och Steven Zettergren undersökte saken visade det sig att Business-casual är det som gäller för fastighetsmäklare som vill vara framgångsrika. Stilen skapar förtroende och ger intryck av att mäklaren befinner sig på samma nivå som kunden, vilket inger en trygg känsla.

Marknadskommunikationens inträde i politiken tycks ha haft en liknande påverkan. Statsvetarprofessorn Sten Widmalm noterar i tidskriften Respons (5/2014) att till och med Miljöpartiet lyckades få sin europaparlamentskandidat Peter Eriksson att framstå som en fastighetsmäklare på sina valaffischer.

Widmalm argumenterar för att denna botoxifiering av den svenska politiken försvagar demokratin. Han tar sin utgångspunkt i fenomenet Frozen Face, som kommit att idealiseras bland unga människor. Frozen face är en effekt av behandlingar med just botox. Allt fler ungdomar utsätter sig för det för att uppnå en cool look.
I Aestethic Journal problematiseras fenomenet utifrån vetskapen att ungas sociala inlärning beror på att lära sig betydelsen av olika ansiktsuttryck. Så om unga inte kan visa känslor för varandra via ansiktsuttryck hämmas deras sociala inlärningsförmåga, vilket kan få konsekvenser för deras psykologiska och emotionella utveckling.

Widmalm hävdar inte att svenska partiledare eller andra politiker är botoxade på riktigt, men fäster uppmärksamheten på deras neutrala eller intetsägande ansiktsuttryck. Var och en kan förstås kontrollera det själv genom att exempelvis slå på SVT:s Aktuellt eller Agenda.

En av förklaringarna hittar han hos de konsulter som omger politikerna, för att därefter landa i individualpsykologins grunder. Visar man upp sitt kroppsspråk och signalerar vad man tycker med sina ansiktsuttryck sägs det avslöja neuroticism, inåtvändhet, brist på fantasi eller någon annan belastande egenskap. Om nu konsulterna intalar politikerna att inte visa känslor, så får man väl säga att de rönt viss framgång.

Widmalm leker med tanken på de råd som delas ut: klä dig snygg, lägg på mängder av foundation och titta rakt i ögonen (orädd) på motståndaren i debatterna så kan du i princip säja och sälja vad som helst. Bäst av allt är om du kan överta motståndarens argument eller position.
Trianguleringen, som det heter, har ökat i svensk politik. Framförallt Moderaterna och Socialdemokraterna har kommit att likna varandra allt mer. Båda gör i dag anspråk på att vara arbetarepartier. Mitten har blivit det område som ska erövras.

På kort sikt kan det vara effektivt, men på längre uppstår det problem när politiska meningsmotståndare närmast uppfattas som identiska. Beteendet är dessutom enkelt att härma. Widmalm tar här Jimmie Åkesson som exempel. Han sätt att uppträda under valrörelsen uppfattades som om han var innanför. Därmed kändes det också mer rumsrent att rösta på honom.

Ett annat exempel är statsminister Stefan Löfven (S). Nyfikenheten på hans person avtar i takt med att hans personlighet tunnas ut. Det som när han blev vald till partiledare ansågs som en styrka torde pr-konsulterna snabbt ha identifierat som ett potentiellt problem. Därför har han medietränats i att använda intetsägande begrepp som tydlighet, ansvar och besked. Det ligger ännu inte naturligt för honom. Men han gör framsteg.

Den svenska ungdomsfixeringen kan också ses som ett uttryck för automatiseringen inom politiken. Vi har den yngsta riksdagen i vår historia och avviker i detta avseende från omvärlden.
Viktiga faktorer för att göra politisk karriär är att ha rätt profil och utstråla framtid och framgång, vilket gör att blicken ofta riktas mot unga människor. Så sluts cirkeln. Unga personer som går med i ett parti tränas socialt i att politiken består av substanslösa plattityder och rätt klädsel och gärna ett Frozen face.
Vi har oss själva att skylla för denna utveckling. Enbart några få procent av befolkningen är med i ett parti. Partierna dog inte ut, som vissa statsvetare varnat för när medlemsstatistiken studerats. De "professionaliserades" till försäljarorganisationer.