Planekonomiskt tänkande bakom bolånekrisen

Ledare Artikeln publicerades

Den så kallade bolånekrisen handlar lika mycket om en ineffektiv bostadsmarknad som låga räntor och bankers påstått generösa lånevillkor.

Det var i för en dryg vecka sedan, när Finansinspektionen drog tillbaka sitt förslag om amorteringskrav för bankernas bolånekunder, som det som nu kallas bolånekrisen blev en realitet. Amorteringskravet hade ju setts som det tyngsta verktyget i kampen mot hushållens allt högre skuldsättning, men med inspektionens nya beslut hamnade frågan återigen på regeringens bord. De första reaktionerna från berörda ministrar tydde också på en påtaglig rådvillhet.

Men frågan är om det egentligen finns någon anledning att sörja det uteblivna amorteringskravet. För det som gör problemet när det gäller den svenska bomarknaden så svårgreppsbart är att det är ett tudelat problem. Ett förslag i syfte att lösa problemet i den ena ändan kan förvärra samma problem i den andra.

Hushållens skuldsättning och de stigande bostadspriserna beror långt ifrån enbart på låga räntor och spekulationer om att priserna ska fortsätta upp. En kontinuerlig inflyttning till de större städerna skapar hög efterfrågan på bostäder som långt ifrån matchas av utbudet. Bostadsmarknaden kännetecknas ju som bekant av ett kroniskt utbudsunderskott, vilket är den andra delen av problemet.

Och om en lösning av problemet är ökat utbud så borde knappast ett amorteringskrav ingå i åtgärdsarsenalen. Inte bara byggandet måste öka, utan det behövs också bättre ”snurr” på marknaden av befintliga bostäder, främst bostadsrätter. I dag sitter många lägenhetsinnehavare stilla i båten, trots att de i många fall skulle behöva en antingen betydligt större eller en betydligt mindre lägenhet. Men främst flyttskatten, det vill säga reavinstskatten, gör det dyrt, uppenbarligen allt för dyrt för många, att sälja sin lägenhet i syfte att köpa en ny. Ett amorteringskrav skulle förmodligen skapa en liknande typ av inlåsningseffekt då kravet var tänkt att gälla nya lån. Då förefaller istället en avtrappning av det omdiskuterade ränteavdraget som en mer effektiv åtgärd. Förutom att det framstår som direkt osunt att staten subventionerar låntagare så skulle minskade avdragsmöjligheter få en avkylande effekt utan de negativa sidoeffekter som är förknippade med ett eventuellt amorteringskrav. Minskade ränteavdrag bör - för att inte säga måste - paras med slopad eller sänkt flyttskatt.

Mest akut är ändå problemet på hyresmarknaden där årslånga köer gör att marknaden i realiteten är stängd för nyinflyttade. Det hotar i förlängningen inte bara den generella ekonomiska tillväxten utan är också en viktig förklaring till prisuppgången på bostadsrätter. Med en icke fungerande hyresmarknad blir ju köpet av en bostad det enda alternativet för många. Men, att som regeringen vill, subventionera byggandet av nya hyresrätter är knappast rätt väg att gå då problemet på marknaden knappast är brist politisk klåfingrighet. Istället behövs friare hyressättning samt en reformering av plan- och bygglagen i syfte att ge enklare och mer liberala regler för bygglov.

Få sektorer i Sverige kännetecknas av såpass mycket planekonomiskt tänkande som just bostadsmarknaden. Att nya förslag handlar om statliga subventioner och att detaljreglera bankernas utlåning tyder på att tänkandet lever kvar. Det är förmodligen där som det största problemet ligger. Mer marknad i ordets rätta bemärkelse kanske inte löser alla problem, men det löser i vart fall de problem som skapats av för lite marknad.