Plikten framför känslorna

Ledare

Historien om de apatiska flyktingbarnen blir alltmer svårhanterlig. Bättre myndighetsutövning behövs för att undvika nästa tragedi.

Nyligen har två av barnen, som nu är vuxna, berättat om hur de under tvång, hot och våld från sina familjer spelade apatiska för att få uppehållstillstånd i Sverige. Det är fruktansvärt att de behövt genomgå detta och det är viktigt att vi bidrar till att reda ut frågan så gott det går för att undvika liknande trauman i framtiden.

I dagarna vittnade överläkaren och psykiatern Stefan Krakowski för nättidningen Kvartal om sina möten med vuxna asylsökande med apati. Det är jobbig läsning om hur rädsla för att stämplas som ond fick honom och hans läkarkolleger att avstå från att ifrågasätta patienter trots att deras problematik följde ett mönster som liknade en mall. Det fanns inga tecken på tidigare psykisk sjukdom, allt började i samband med ansökan om uppehållstillstånd och anhöriga hade ofta förteckningar över allvarliga symptom.

Det handlade om cirka ettusen barn som för ungefär femton år sedan kom till Sverige med sina familjer för att söka asyl. Om det visar sig att svensk vård avstod från att undersöka om det fanns annat än psykisk utmattning bakom deras apati är det en stor skandal.

För många är den saken redan avgjord –Självklart var det familjerna som plågade sina små barn för att få stanna i Sverige! För andra blir den utsagan ytterligare ett bevis på hur cyniska och förtappade människor slår mot de svagaste i samhället. Men även den inställningen är destruktiv om man vill hindra något liknande från att hända igen.

Foto: BERTIL ERICSON

Myndighetsutövning har ungefär sedan Du-reformen blivit mer personlig. Många tjänstemän skulle nog helst slippa förknippas med orden myndighet och tjänst. Istället är målet att kunna erbjuda en personlig service. Som på en amerikansk hamburgerrestaurang där servitörerna lever på dricks. Denna utveckling har skett för att krypa ut ur skuggan av de fruktansvärda orden ”jag följde bara order”. Men den har uppenbarligen gått för långt.

Att utöva myndighet och att ställa sig i tjänst är faktiskt två mycket viktiga uppgifter. För att upprätthålla lagar och jurisdiktioner, rentav länder, krävs att enskilda personer avstår från att företräda sig själva och istället gå in i roller. Det är lättare för de som tar på sig till exempel en polisuniform, men gäller även handläggare hos Försäkringskassan. I utrymmet som bildas mellan det egna ansiktet och myndighetsmasken ges andrum för den enskilde. Om man aldrig tar på sig denna mask står man där med sitt eget ansikte. Det ger säkert mer engagerad myndighetsutövning, men är det alltid något bra?

Gång på gång får vi se hur svensk förvaltning förnedrar sig själv genom att acceptera ömmande omständigheter som inte utreds på ett fullgott sätt. Inte sällan på grund av att myndighetsutövarna engagerar sig personligen, eller flackat med blicken för att se hur grannarna reagerar. Det är fascinerande och lärorikt att se hur det som skulle bli en guldålder där ingen längre bara följer order istället slutar i ängslig rädsla för att sticka ut. Plötsligt är det inte bara tjänsten som står på spel utan personen i sig.

Den som jobbat i uniform och fått ta av sig den efter ett arbetspass som gick åt skogen vet hur skönt det är att gå hem i sina egna kläder. Det gör att smutsen inte fastnar och att man lättare kommer tillbaka till jobbet redo för nya tag. Om den känslan kan översättas till de som skall fatta livsavgörande myndighetsbeslut kan den bidra till att återupprätta svensk förvaltningskultur så att fler vågar ifrågasätta även när det är obekvämt.