Polisen - lagens för korta arm

Ledare Artikeln publicerades

Polisen retirerar från landsbygden. Det låter dramatiskt, men denna reträtt är utan tvekan en realitet.

2014 publicerade docent Peter Lindström, numera vid Stockholmspolisen, en artikel i Journal of Rural Studies som tydligt redovisade att polistätheten minskat på landsbygden trots alla politiska utfästelser om motsatsen. Denna minskning har skett trots att brottsligheten ökat mer på landet än i tätort. Förhoppningar knöts till den mängdbrottsgrupp som tillkom på Beatrice Asks tid, men även den kom mest att fokusera på tätorten och har sedermera lagts ned. Sedan 2014 har läget drastiskt försämrats. Migrationen sysselsätter snart sagt all polis i yttre tjänst, i större eller mindre utsträckning. Därtill har en omorganisation gjorts som, vad den än kommer att innebära i framtiden, hittills medfört att ett tusental poliser sagt upp sig. En ny oroande aspekt är att allt fler yngre poliser slutar. För att få situationen att se bättre ut har begreppet ”yttre tjänst” breddats en bra bit utanför dess gängse innebörd.

Som redovisats i Dagens Nyheter (2016-03-23) räknas arrestvakter, receptionister och förvaltare in i begreppet, som nu synes innefatta alla som någon gång i veckan kommer i kontakt med någon som inte själv är polis. Rikspolischefen vill anställa fler poliser utan att ännu bemyndigats detta av regeringen, ett beteende som knappast kan kallas självklart för en chef vid en rättsvårdande myndighet. Hur som helst är ingen förbättring av läget synlig på många år: rekrytering och utbildning av en polis är en process som tar cirka fem år. I ett försök att ge intryck av en lokalt närvarande polis har man skapat så kallade lokalpolisområden. Borås lokalpolisområde, till exempel, har 194 000 invånare och dess fem kommuner täcker en yta på mer än 4 000 kvadratkilometer. Dubbelt så stort som staten Luxemburg. Det är nog inte vad flertalet menar med ”lokalt”. Området har 220 anställda varav 120 poliser i yttre tjänst, med ett akut behov av ytterligare 30 poliser. Tills de finns på plats får man vid sidan av allfarvägen räkna med 20-30 minuter för en utryckning att nå en brottsplats. Ofta är det nog 15-25 minuter för sent. Om den alls kommer. Det är likadant på andra ställen (situationen i Kronoberg beskrevs på ledarplats i Smålandsposten 2016-04-09).

Vad kan då göras? Kommunpoliser är tänkta att ge lokal förankring, men de kommer knappast – där de alls finns - att bidra till den patrullering, utrycknings- och utredningsverksamhet som medborgarna efterfrågar. Kommunal polis har aktualiserats, men löser inte problemen med rekrytering, långa utbildningstider och behovet av nya ekonomiska resurser. Ett förslag om mer befogenheter för ordningsvakter sågades av polisfacket. Chefer inom polisen talar om behovet av att medborgarna själva organiserar sig i brottsförebyggande verksamhet, såsom grannsamverkan. Det finns en insikt om att man inte kan begära att medborgarna förvandlar sina hem till ointagliga fästningar genom dyra larm, speciallås och dylikt. Vaksamhet och samverkan förespråkas istället. Intressant. Sir Robert Peel, den moderna polisens skapare och upphov till ordet ”bobby”, sade att kärnan i polisarbetet är att vara närvarande, vaksam och ingripande på samma sätt som alla medborgare ska vara – men med lön och på heltid. Det är just denna kärnverksamhet som polisen idag inte utför.

Medborgarna kan organisera sig, bevaka och larma. Men debatten kommer – det är oundvikligt - om hur och när enskilda också kan och bör ingripa för att skydda sig och stävja brott. Den debatten har knappt börjat, men två saker är säkra: Polisuppgifter utförs förvisso bäst av poliser. Men polisen kan inte i evighet hävda att uppgifter de inte gjort på länge, inte gör nu, och inte tänker göra framgent ändå på något magiskt sätt är exklusivt polisiära uppgifter.