Polisiära tomrum

Ledare ,

Säkerhetsbranschen i Sverige kommer att behöva anställa drygt femtusen nya människor under de närmaste tre åren. Ungefär hälften av dessa är nyrekryteringar, något som konkret sätter fingret på och åskådliggör det svenska polisväsendets fortgående reträtt.

Den svenska polisens allt större otillräcklighet gör att säkerhet i allt högre grad blir angelägenheter för privata aktörer. Denna smygande men genomgripande privatiseringsprocess har intressant nog fått marginell uppmärksamhet i vänsterkretsar, där fokus tenderar ligga på vinster i sjukvården och äldreomsorgen medan få reagerar på den motsvarande utvecklingen inom ramarna för rättsväsendet.

Foto: Jessica Gow/TT

Urholkningen av polisväsendet är ett stort problem, eftersom det polisiära området och våldsmonopolet tillhör statens absoluta kärnuppgifter. I samma stund som statsmakten börjar dra sig undan sitt ansvar för ordningens bevarande, kastas en skugga över dess grundläggande legitimitet.

Det är ingen tillfällighet att idéer om ett samhällskontrakt – en överenskommelse mellan medborgarna om att tillsammans skapa ett samhälle – länge varit framträdande inslag i den västerländska filosofiska repertoaren, eller att de ofta presenterat ömsesidig säkerhet som ett centralt motiv bakom kontraktet. Även om samhällskontraktet förstås är en tankekonstruktion och metafor, speglar det en längtan efter stabilitet, trygghet och förutsägbarhet. De som formulerat kontraktsteorier har inte för inte laborerat med en överordnad makt som löser tvister och upprätthåller ordning – det vill säga staten.

Den rimliga responsen när kriminaliteten och otryggheten eskalerar är inte att lämpa över allt fler polisiära uppgifter på säkerhetsföretag, utan att ge polismyndigheten mer resurser och öka antalet poliser. Regeringens underlåtenhet att hjälpa och förstärka ordningsmakten lär komma att påverka medborgarnas inställning till staten, inte minst vad gäller deras benägenhet att betala bland världens högsta skatter och avgifter. Det värsta är dock att den oskickliga och håglösa hanteringen av det polisiära systemet riskerar att permanent skada tilltron till statsmakten som garant för lag och ordning.

Delegeringen av ordningsuppgifter till säkerhetsföretag är tyvärr inte det enda exemplet på privatisering av den polisiära domänen. Det finns numera också en sektor där det erbjuds så kallade kvalificerade säkerhetstjänster i form av spaningsarbete, brottsutredning, förhör och personskydd. Det går till exempel att betala för privata förundersökningar, som sedan lämnas vidare till åklagare. Här är det polisens frekventa nedläggningar av ärenden som spökar. Ännu en konsekvens av bristande politisk vilja och insikt.

Inget av detta kan naturligtvis skyllas på säkerhetsföretagen, som bara helt naturligt fyller de tomrum staten lämnar efter sig när den inte sköter sina traditionella åtaganden på rätt sätt. Privata säkerhetsföretag bör likväl fungera som komplement till polisen, inte ersätta den.