Politiker utan vilja

Ledare Artikeln publicerades

Liknöjdheten har kommit att breda ut sig över Sverige, som i allt högre grad blivit ett axelryckningarnas land. Denna utveckling har varit särskilt markant bland våra makthavare, vilket fått ödesdigra konsekvenser när den grova våldsbrottsligheten ökat rejält och stora samhälleliga system befinner sig i nedan.

Foto: Jonas Ekströmer/TT

 

Bristen på handlingskraft i Myndighetssverige är väl omvittnad. Den framgår av undfallenheten gentemot kriminaliteten och det svala intresset för att upprätthålla ett välfungerande rättsväsende. Av tilltagande elbrist och ett bristfälligt järnvägssystem. Av en skola stadd i förfall. Av allt längre sjukvårdsköer.

Olof Palme menade en gång i tiden att politik handlar om att vilja. Det Palme ville åstadkomma genom politiken var inte nödvändigtvis värt applåder, men han hade onekligen en poäng i sin analys av dess kärna. Vad vill Stefan Löfven med politiken? Vilken framtidsvision har den rödgröna regeringen, bortsett från ett fossilfritt och klimatneutralt Sverige?

Samtidens svenska politik tenderar kretsa kring ord och gester. Det symboliska är viktigare än det konkreta. Det är förstås mycket enklare att besvärja en trilskande verklighet i text och tal än att faktiskt hantera den, men hur mycket man än låtsas som om den inte finns gör den sig ändå till sist påmind.

Det går att peka på flera orsaker till dagens politiska ovilja. Till exempel postmodernismen, som ifrågasätter existensen av en objektiv verklighet. Eller det socialdemokratiska projektet, som haft en passiviserande verkan och lagt hämsko på initiativförmågan. Från vänsterhåll skyller man gärna på ”nyliberalismen”, men givet det offentligas fortsatt starka roll framstår denna förklaring som en halmgubbe.

Något som mindre ofta lyfts fram är den aningslöshet som utmärker Sverige. Grundinställningen är att allting – välfärd, rättsstat, samhällelig infrastruktur– bara finns där per automatik och är en gång för alla vunnet. Skattepengarna räcker till för allt och alla, likt manna från himlen. Man tror sig kunna vila på lagrarna och njuta frukterna av tidigare generationers arbete.

I botten på den mentaliteten ligger såväl århundraden av fred som årtionden av bekvämlighet. Vi har därigenom invaggats i en falsk sorglöshet och tillförsikt. Samhället och dess goda är inte naturgivna utan människoskapade. Som sådana måste de ständigt vinnas åter, vilket det åligger våra makthavare att akta på.

Det brukar heta att man inte uppskattar vad man har förrän det är borta. Det trygga och tillförlitliga samhällsmaskineri svenska medborgare länge kunnat räkna med är på tydlig tillbakagång. Myndighetssverige förmår inte bemöta utmaningarna. Så sent som i förra veckan ställde sig Moderaternas rättspolitiske talesperson Johan Forssell tvekande till om regeringen har krisinsikt vad gäller våldsbrottsligheten.

Rötan sträcker sig visserligen långt bortom och djupare än regeringen, men det är där rättandet av skeppet Sverige måste börja. Så länge den befolkas av socialdemokrater och miljöpartister är dock sannolikheten att så sker tyvärr liten.