Politiskt under i Etiopien?
Ibland får man höra om somliga som helt slutar att läsa tidningar eller se på tv-nyheterna. Det blir för tröttsamt med allt lidande, alla skandaler, katastrofer, krig och politiska bråk som dag efter dag fyller spalterna och tv-rutan.
De har rätt; det är tröttsamt att varje dag känna hur veropen väller fram ur ens inre som svar på vad som pågår i världen, såväl hemma i Sverige som i fjärran länder. Människan behöver positiva berättelser. Precis som mytologierna och sagorna inte bara berättar om syndafall och onda faror, utan även har sina hjältar och gyllene tidsåldrar.
Att sia om politiska skeenden är vanskligt, men det tycks som att en politisk framgångssaga av klassiskt inspirerande snitt i detta nu utspelar sig i Etiopien.
När landets dåvarande premiärminister Hailemariam Desalegn som förste etiopisk ledare i modern tid avgick självmant för fem månader sedan, med en uttryckt förhoppning om öppningar för kommande reformer, var redan det skäl nog till höjda ögonbryn.
Som efterträdare valdes i april Abiy Ahmed, från oromostammen som länge har behandlats svårt av landets regimer. Hans mor är ortodox kristen, och fadern muslim. Själv är han, likt föregångaren, pingstvän - vilket vittnar om den ökande religiösa mångfalden i det övervägande ortodoxa landet.
Under de tre månaderna sedan dess har flera reformer redan hunnit genomföras i det auktoritära landet. Tusentals politiska fångar har blivit frigivna. En antiterroristlag, använd för politisk repression, har dragits tillbaka. Det kritiserade undantagstillståndet har upphört. Ekonomiska reformer utlovar att ekonomin skall liberaliseras och öppnas upp för utländsk investering, och att flera statliga bolag skall privatiseras, med följden att statliga monopol upphör. Dessutom vill man begränsa militärens inflytande över den politiska makten.
Mest häpnadsväckande är väl att premiärministern till och med har lyckats få till stånd ett fredsavtal med Eritrea, tjugo år efter det blodiga kriget mellan staterna började. Processen kan stabilisera hela regionen. Om reformerna färgar av sig på Eritrea kan det även få konsekvenser för den fängslade svenske journalisten Dawit Isaak, för att inte tala om alla eritreanska flyktingar som kommit till Sverige. Eritrea har redan börjat släppa religiösa fångar.
Försoningsarbetet verkar dock inte ta slut där. Häromdagen tillkännagavs att den internationella schism som rått inom den etiopisk-ortodoxa kyrkan ända sedan 1991, då den dåvarande patriarken avsattes av regimen och flydde utomlands för att leda en exilkyrka, nu är till ända. Kyrkan kommer åter vara en, och exilpatriarken kanske återvänder hem.
En inte så liten händelse, med tanke på att kyrkan är en av världens största nationalkyrkor, tvivelsutan inom den orientaliska kristendomen. Den spelar en central roll i detta ett av världens äldsta kristna länder, som kristnades redan på 300-talet av egyptiska och syriska missionärer från dåvarande romarriket.
I landet finns även världens numera största lutherska samfund - den äran tillkommer inte längre Svenska kyrkan - som har sina rötter i den svenska mission som verkat i Etiopien sedan 1800-talet. Sedan 1997 har den växt från drygt två miljoner medlemmar till över åtta miljoner. Uppenbarligen gör de etiopiska lutheranerna något som svenska lutheraner kan lära sig av.
Premiärministern själv har kopplingar till detta samfund. Religionen verkar minst sagt vara något han tar på allvar. Han tycks själv vilja bevisa sina egna ord om försoning: ”Fred i världen är beroende av fred inombords.”
Kanske det gamla riket på Afrikas horn, det forna kejsardömet med rötter i antiken, äntligen är på väg att resa sig upp ur ruinerna orsakade av kommunismen.
