Prioritera arbetet mot könsstympning

Ledare

Det är märkligt vilken skillnad i genomslag olika nyheter har. När tränaren och klubbdirektören för Stockholmsklubben Djurgården förra året avgick på grund av hot, kallade landets statsminister till presskonferens. ”En gräns är nådd”, var budskapet.

Artikeln publicerades 23 juni 2014.

Men när det i slutet av förra veckan blev känt att det pågående pilotprojektet mot könsstympning i Norrköping på bara några månader hittat 60 fall av könsstympade flickor var reaktionen i det officiella Sverige klen. Inga presskon­ferenser hölls. Ingen från officiellt håll sa att en gräns var nådd, och att myndigheterna nu skulle göra sitt yttersta.

Svenska myndigheter, politiker och journalister är undfallande gentemot de strukturer som sysslar med könsstympning. Sedan 1982 finns lagar som förbjuder kvinnlig omskärelse. Men enligt frivilligorganisationerna som jobbar mot könsstympning har bara två fall lett till domar.
Att man nu börjat uppdaga problematikens vidd i Norrköping beror på regeringen där driver ett pilotprojekt. Skola, socialtjänst och sjukvård samverkar för att komma i kontakt med drabbade flickor. Man nöjer sig inte med att misstänka att könsstympning förekommer, utan försöker aktivt ta reda på hur det förhåller sig. Det handlar om utbildning och resurstilldelning, men också om en förändrad attityd. Den höjda ambitionsnivån har snabbt gett resultat, och lett till att unga kvinnor som tidigare led i tysthet kan ­komma under vård.

Tanken har varit att de arbets­metoder som används i pilotkommunerna i Östergötland successivt ska utökas till fler kommuner. Kunskapen ska spridas så sakteliga till hela landet.
Men nog borde det aktiva arbetet mot könsstympning prioriteras överallt där det finns flickor som är i risk­zonen. Och det genast.
Dels handlar det om att se till att drabbade får vård. Dels om att hindra att fler utsätts. Sommarloven ska tydligen vara en särskild fara, eftersom många flickor då tas tillbaka till sina ursprungsländer på semester. Tanken på att det just nu kan sitta småflickor runt om i Sverige och oroa sig för att utsättas för könsstympning ger panik.

Varför leder inte uppgifterna om vanligt förekommande könsstympning till starkare reaktioner? Det är svårt att inte misstänka att hudfärg spelar in. Skulle man arbeta lika långsamt om det visade sig att det fanns en svensk sekt som sysslade med att föra barn ur landet för könsstympning?
Flickornas utländska ursprung ska inte spela någon roll. Om de lever här i Sverige ska de ha rätt till våra myndigheters beskydd. Arbetet mot könsstympning borde genast prioriteras i alla svenska kommuner.

Mathias Bred