Rädda barnen, inte IS

Ledare
Foto: Khalil Hamra

Frågan om de så kallade IS-barnen – alltså barnen till IS-terrorister med svenskt medborgarskap – har blivit ett eget kapitel i den pågående debatten om hur Sverige skall hantera IS-återvändare.

Utrikesdepartementet fick kritik, bland annat från Rädda Barnen, när det meddelades att UD inte kommer ta hem IS-barn utan i stället hjälper humanitärt på plats, som om det vore ett nollsummespel. Efter kritiken kommenterade utrikesminister Margot Wallström (S) vagt på Facebook att regeringen arbetar för att ”barn med koppling till Sverige” – vad det nu betyder – ”om möjligt” skall tas till Sverige. Att det är svårt projekt att genomföra kan inte förnekas. I det kaos som råder på plats är det svårt att identifiera vilka som är svenskar och utreda varje enskilt fall till den grad som är nödvändig.

Det krävs inga exceptionella moraliska sentiment för att ta ställning i frågan om Sverige skall hämta ”hem” IS-terrorister. Det har regeringen redan meddelat att det ej kommer att ske, med hänvisning till att svenska medborgare har avråtts från att resa till dessa konfliktzoner sedan länge.

När det kommer till terroristernas barn blir saken komplicerad. Här gäller det att ta hänsyn till flera olika faktorer, som ser olika ut från fall till fall.

Grundläggande är den för västerländsk moral fundamentala idén att barn inte är skyldiga till sina föräldrars gärningar. Man ärver inte sina förfäders skuld (hur gärna än postkoloniala aktivister hävdar motsatsen). Som det formulerades av den bibliska profeten Hesekiel för cirka 2500 år sedan: ”Sonen skall inte bära straffet för faderns synd.”

Frångår man den principen öppnas dörren på glänt för kollektiv bestraffning och blodshämnd, sådant som vi annars förknippar mer med socialistiska respektive primitiva samhällen snarare än moderna liberala demokratier.

En del av de cirka 80 svenska IS-barnen är mycket unga, inklusive spädbarn, och har i vissa fall förlorat båda sina föräldrar. Andra är tonåringar med en av eller båda föräldrarna kvar i livet, och har kanske själva både anammat den islamistiska ideologin och deltagit i Islamiska Statens våldsaktiviteter eller understödjande verksamhet.

Skillnaden är väsentlig. Det måste man ta hänsyn till, inte minst av säkerhetsskäl. Det finns inget att frukta av att ta hem oskyldiga småbarn som har ett behov av omhändertagande och som kan adopteras av nya föräldrar. Samma sak går inte att säga om de senare.

Frågan om att ta hem IS-barnen måste därför avgöras från fall till fall, med nyanserade ställningstaganden baserade på barnets ålder, skyddsbehov, säkerhetsaspekter med mera. Hänsyn borde också tas till huruvida föräldrarna är kvar i livet.

Statsminister Stefan Löfven (S) säger att det inte finns någon tidsplan för när barnen eventuellt kan komma till Sverige. Risken med regeringens otydliga budskap är att många barn helt enkelt hinner dö innan deras omhändertagande blir aktuellt. I de läger där IS-medlemmarna finns har några hundra barn redan hunnit dö, utmärglade. Det är Sveriges ansvar att ta hand om dem barn som är svenskar, innan de också dör. Men det måste göras utan att äventyra säkerheten.