Rådet vården inte bör lyssna till

Ledare Artikeln publicerades

Ska man i den offentliga hälso- och sjukvården kunna betala extra för att få vård av bättre kvalitet? Frågan ställs av Statens medicinsk-etiska råd som kommit fram till att svaret bör vara nej.

Rådet exemplifierar med att man numera kan få en mer sofistikerad hörapparat om man själv står för den extra kostnaden. Vill man som patient hellre ha en speciallins vid en starroperation kan man i dag själv betala mellanskillnaden.
Detta menar rådet leder till ett brott mot hälso- och sjukvårdslagens portalparagraf om vård på lika villkor. Det är en synnerligen snäv tolkning av lagstiftningen, som inte heller tar hänsyn till den kravbild bland medborgarna som växer fram.

Det finns i dagingen klar gränsdragning mellan det privata och offentliga inom vården. Inom äldreomsorgen kan man i många fall köpa tilläggstjänster. Som patient har man också möjlighet att välja en dyrare medicin genom att betala mellanskillnaden själv. Om vi ska följa statens medicinsk-etiska råds rekommendation kan det innebära ett stopp för de möjligheterna.
Man upphör inte att vara en person för att man befinner sig i en vårdsituation. Möjligheten till medfinansiering medger möjligheter för många som annars inte har råd att betala privat vård helt ur egen ficka. Samtidigt handlar valmöjligheterna inte enbart om privatekonomi utan också om personliga preferenser.

Vård kan
ges i oändlighet. Därför är frågan om vård på lika villkor oundvikligen kopplad till vilken slags vård medborgarna har rätt till. Det är beslut som fattas av våra politiker och de bestämmer vilka ramar vården ska ha. Det är inom detta system som lika villkor ska gälla. Det rådet egentligen lägger fram är en slags rättviseprincip – att alla ska ha det lika. Lika bra eller lika dåligt, spelar i det här fallet mindre roll. Att någon skjuter till pengar till en hörapparat man kan styra från sin mobiltelefon innebär inte att någon annan blir utan hörapparat. Snarare kan denna flexibilitet gynna teknikutveckling och på sikt skapa en bättre vård i sin helhet. Vård på lika villkor torde i det fallet innebära rätt att få sina hörselproblem åtgärdade, inte att alla får exakt likadana apparater.

Det betyder inte
att medfinansiering är befriat från etiska frågeställningar. Att köpa sig en bättre cancerbehandling inom ramen för den offentliga vården ter sig som ett oönskat inslag i en offentligt finansierat vård. Det är ett exempel långt ifrån möjligheten att kunna välja ett glas vin till middagen på äldreboendet, betalat ur egen ficka.
Frågan som egentligen borde adresseras är hur de offentliga åtagandena ska se ut och på vilka områden det är rimligt att tillåta medfinansiering, för att möta de önskemål och behov som medborgarna har. Här hade Statens medicinsk-etiska råd kunnat vara till stor hjälp, om det inte så kategoriskt låst sig i frågan.