Rätt tänkt om bränder

Ledare Artikeln publicerades

I veckan presenterade regeringens utredare Jan-Åke Björklund Skogsbrandsutredningens betänkande. Till skillnad från så ofta annars när landsbygdens problem diskuteras på rikspolitisk nivå förespråkar Björklund inte standardlösningen centralisering.

Foto: Nils Petter Nilsson/TT

Under den varma sommaren 2018 inträffade sjutusen olika bränder i Sverige, som nödgades be om utländsk assistens för att hantera infernot. Totalt eldhärjades tjugoentusen hektar skogsmark, och de värden som gick upp i rök översteg niohundra miljoner kronor. Det var framför allt nordligare trakter som drabbades, men brandröken låg tung också över delar av Småland, framför allt kommuner i Kalmar län, även om Kronoberg ingalunda var förskonat från eldsvådor.

Jan-Åke Björklund drar ett flertal slutsatser i sin utvärdering av förra sommarens brandbekämpning, som till sin början frekvent var trevande och på somliga håll avslutades för snabbt, med resultatet att bränder blossade upp på nytt. Det förelåg också brister avseende såväl förberedelser av frivilliginsatser som insikterna i släckningsarbete, medan helikoptrar skulle ha mobiliserats tidigare.

Björklunds åtgärdsförslag inbegriper bättre riskbedömningar och kunskaper, och resolut agerande på ett tidigt stadium när en brand väl bryter ut. Han framhåller att små räddningstjänster inte kan få bukt med omfattande skogsbränder själva, utan måste förstå att anhålla om och motta hjälp utifrån. Mindre kommuner kan inte bara skaffa sig större kunskaper inför sommaren 2019, utan även etablera band till ledningscentraler.

Tonvikten på samarbete och kommunikation är uppfriskande i ett sammanhang där lokala problem betraktas från en rikspolitisk horisont. Ett givet svar brukar annars i många fall vara centralisering och nationell samordning, något som speglar gängse och invanda politiska tankemönster i ett Sverige som länge dominerats av centralistiskt tänkande. Det lokala självstyret har över tid fått allt mindre utrymme, vilket är en olycklig utveckling.

Inrikesminister Mikael Damberg instämmer av allt att döma med konstaterandet att mindre kommuner och deras räddningstjänster behöver hämta stöd utifrån, och han betonar att det fordras lagstiftning på området. Det är högst tvivelaktigt att någon lagstiftning hinner komma till stånd innan sommaren, med tanke på att Skogsbrandsutredningen nu skall ut på remiss. Om vi tvingas genomleva en repris av fjolårets värmebölja, är frivilligt samarbete den enda tillgängliga lösningen för kommuner som inte förmår släcka bränder på egen hand.

Regeringen verkar lyckligtvis vara inställd på att göra så mycket som möjligt för att förebygga en upprepning av den krissituation som rådde sommaren 2018. I slutändan är det dock landsbygdskommunerna som under den närmaste framtiden bär ansvaret för att så inte sker, förhoppningsvis och rimligen i dialog med andra när deras resurser inte räcker till.