Reformisterna då och nu

Ledare ,

Vurmen för staten och det offentliga har äldre anor i Sverige än många kanske är medvetna om. Den socialdemokratiska folkhemsideologin och dess nutida avläggare, exempelvis den politik som förespråkas av den nya vänsterradikala föreningen Reformisterna, har anor som går tillbaka flera hundra år i tiden.

Foto: Vilhelm Stokstad/TT

Den svenska statsmakten har djupa rötter i historien, men det var först under sjuttonhundratalet som föreställningar om staten som en essentiell aktör på en radda samhällsområden – vad man kan kalla ”projektet staten” – tog fart på allvar.

Under frihetstiden, när Sverige styrdes av riksdagen och de partier som brukar gå under namnen hattar och mössor, formulerades långtgående visioner om samhällets förbättring. Båda partierna, men särskilt hattarna, anslöt sig till ett ekonomisk-politiskt program – merkantilismen – som gick ut på att göra riket välmående genom minskad import och ökad export av förädlade varor. I detta program spelade statsmakten en viktig roll, eftersom tullar, regleringar och näringssubventioner ansågs vara verksamma medel för att förverkliga denna målsättning.

Ett betydelsefullt forum för ”projektet staten” var Kungliga Vetenskapsakademien i Stockholm, en organisation som i hög grad ägnade sig åt politik och ekonomi, och som stod samhällets styrande och elit nära. Akademien fungerade som en informell del av statsförvaltningen, medan många ledamöter var framstående politiker eller ämbetsmän och tillhörde de högre sociala skikten.

De allra flesta av Vetenskapsakademiens medlemmar trodde inte på ett självgående samhälle, även om det fanns ett antal avvikande röster. Ledamöterna framhöll att staten och överheten var oumbärliga för att näringslivet och riket skulle fås att blomstra, samtidigt som de omyndigförklarade gemene man, satte kollektivet före individen och inte hyste någon tilltro till privata ekonomiska aktörer. Akademien hade en auktoritär och hierarkisk syn på samhällsgemenskapen, som ofta liknades vid en kropp eller en maskin, där varje lem eller kugge hade ett specifikt syfte för helheten. Makthavarnas och de övre samhällsskiktens uppgift var att noga övervaka samhället och se till att det opererade korrekt. De skulle också vägleda och tvinga fram ”rätt” beteende hos folket, som antogs sakna förmåga att åstadkomma förbättring av egen kraft.

Vetenskapsakademiens ledamöter tillmätte föga förvånande sig själva och vetenskapen en central betydelse. Det går att ana konturerna av den teknokrat som så småningom, under den sociala ingenjörskonstens dagar, skulle kliva in i rampljuset.

Det finns uppenbara paralleller mellan sjuttonhundratalets och folkhemmets tänkande kring statsmakten och samhället. I grund och botten handlar det om likartade uppfattningar om samhällets oförmåga att klara sig på egen hand, utan ständiga statliga ingripanden för att driva utvecklingen framåt och skapa välfärd och lycka. En avgörande skillnad är att sjuttonhundratalets idéer i allmänhet stannade vid ord och texter, medan folkhemmets tenderat att bli omsatta i politisk praktik. Vi hoppas dock att Reformisterna håller sig till debattartiklarnas värld.