Replik: ”Vi behöver fler levande skogar”

Ledare Artikeln publicerades
Svensk skogspolitik är ett ämne som engagerar.
Foto: Ruud,Vidar
Svensk skogspolitik är ett ämne som engagerar.

Med anledningen av texten ”Skogstokig vänsterflank” (SMP Ledare, 15/09/2018) har två repliker inkommit. Dessa publiceras nedan, med en slutreplik underst.

Replik: Vi behöver fler levande skogar

Dag Elfström (15/9) har rätt i att det växer fler träd än någonsin i Sverige, men det som växer är planterade träd på plantager – inte skog med stor biologisk mångfald. Elfström oroas uppenbarligen inte över utarmningen av den biologiska mångfalden i Sverige, utan påstår istället att vi fått fler arter i Sverige.

Men det är att välkomna contortatallen, jättelokan, mårdhunden och andra invasiva arter. Faktum är dock att vi endast kommer att nå två av våra 16 miljömål med nuvarande politik. Det specifika målet om ”Levande skogar” kommer exempelvis inte att nås. Tvärt emot Elfström välkomnar jag det växande engagemanget mot utarmningen av skogen. I mitt Facebookinlägg, som Elfström refererar, gav jag uttryck för den uppriktiga sorg jag kände över att den plats där jag många år har plockat svamp, joggat och vandrat med barnen nu förvandlats till ett kalhygge. Skogen finns inte längre. Jag tycker att det är trist att Elfström raljerar över mina intryck. Jag tror nämligen jag delar erfarenheten av en förlorad skog med många och en strävan efter något bättre.

I Elfströms värld är det uppenbarligen bara skogsägarna och skogsbolagen som ska få bestämma över skogens öde. I den verkliga världen är skogen ett intresse som ska delas av många. Jag har aldrig sagt att denna intresseavvägning är enkel, men nog borde mer kunna göras för att väga upp allmänintresset? Skogsvårdslagen stipulerar att miljöhänsyn ska väga lika tungt som produktionsintressen, men i praktiken har miljön alltid hamnat på undantag.

Därmed har vi fått en skog som är högavkastande, men i biologiskt innehåll blir den allt fattigare. Vi oroas med rätta över skövling av skog i fjärran länder, men hur är det egentligen ställt här hemma? Några steg på vägen mot mer levande skogar skulle kunna vara skydd av mer skog och en modern skogsvårdslag som tar större miljöhänsyn.

Vi behöver också stimulera fler skogsbruksmetoder vid sidan av trakthyggesbruket (med kalavverkningar). Åtgärder med särskilt stor negativ miljöpåverkan som gödsling, dikning, stubbrytning och främmande trädslag behöver regleras tydligare. Vi vill också underlätta för enskilda individer och relevanta organisationer att involveras i skogsbruket genom obligatoriska samråd inför slutavverkningar. På så sätt kan vi få en skogspolitik inte bara för skogsbolagen, utan också för svampplockaren, joggaren, hundrastaren och ekoturisten. Så får vi levande skogar.

Jens Holm (V), miljöpolitisk talesperson

_________________________

Replik: Inte skogstokigt med naturvård

1998 antog riksdag 15 (senare 16) miljömål. Ett av målen,Levande skogar, handlar om att säkra den biologiska mångfalden i skogslandskapet.

Forskningen säger att miljömålet kräver att kring 20 procent av skogsmiljöerna undantas från skogsbruk. Hälften måste sparas i reservat, resten kan säkras i det brukade landskapet genom att anpassa skogsbruket. I rapporten ”Skydda lagom – en ESO-rapport om miljömålet Levande skog”, som jag skrivit på uppdrag av ESO, Expertgruppen för Studier i Offentlig ekonomi, analyserar jag hur målet kan nås till lägsta kostnad för samhället. Slutsatsen är att om vi dels lyckas etablera ett genomtänkt reservatsnätverk, dels tillräckligt träffsäkert naturanpassar verksamheten på de brukade arealerna, kan effekterna på det möjliga, årliga virkesuttaget begränsas till 17-18 procent.

I SMP 180915 dömer Dag Elfström ut min rapport som ett skogstokigt vänsterförslag. Idag lämnas 25 procent av tillväxten i skogen, varav hälften i naturreservat, frivilliga avsättningar eller s.k. hänsynsytor. Mellan 17-18 och 25 procent finns en inte obetydlig marginal. Sköter vi korten rätt kan vi alltså öka avverkningarna samtidigt som miljömålet nås.

Det förutsätter dock att kvalitén på både reservatsnätverket och anpassningen på de brukade arealerna är hög. Annars ökar behovet av reservat och därmed den mängd virke som måste lämnas i skogen, vilket i sin tur slår mot hela skogsnäringen och landets ekonomi.

Ett hinder för en vettig utveckling är att staten i princip inte ger någon som helst stimulans till markägare att bidra. Den skogsägare som tar stor hänsyn får ökade kostnader men ingen belöning, medan den som struntar i sitt miljöansvar vinner ekonomiskt.

En märklig detalj är att krav om naturhänsyn staten ställer på är tuffare för små än för stora skogsägare. Enligt Skogsstyrelsen måste en liten markägare i snitt spara 9,3 kubikmeter per hektar i samband med avverkningar, en stor bara 5,6 kubikmeter. Mitt viktigaste förslag är att samma hänsynskrav bör gälla oavsett hyggenas storlek. Skogstokigt? Vänster?

Det är kul att SMP refererar min rapport, men redaktionen borde ge läsarna en chans att förstå vad den innehåller.

Magnus Nilsson, miljökonsult, författare till ”Skydda lagom– en ESO-rapport om miljömålet Levande skogar”

_________________________

Svar direkt:

Såväl Jens Holm som Magnus Nilsson har inkommit med repliker på min text om deras respektive angrepp på svensk skogsnäring.

Vad gäller Holms vidare resonemang i frågan om skogsavverkning så är hans hänvisningar och underförstådda kritik mot ”plantage” tämligen svårbegriplig. Om det skulle vara så att planterad skog, plantage, granåkrar eller vilket begrepp man nu väljer att använda vore så klandervärt: varför söker sig då människor till just de skogarna? Eftersom Holms Facebook-inlägg, som var det min ursprungliga text tog avstamp i, handlade om skog för rekreation känns hetsen mot planterad skog i hans replik väldigt märklig.

Både Holm och Nilsson tar i sina repliker upp det av riksdagen beslutade miljömålet om ”Levande skogar”, som handlar om biologisk mångfald i skogslandskapet, och vad som behöver göras för att nå detta mål. Men den som läser igenom detta miljömål blir dock snart varse om att det bygger på så pass svepande och allmänna skrivelser att det stundom är svårmätbart, och stundom onåbart.

Skogsstyrelsens nuvarande generaldirektör Herman Sundqvist gick, förvisso innan han tillträdde sin post som generaldirektör, så långt som att hävda att miljömålet Levande skogar inte skulle nås ”ens om all mänsklig verksamhet i Sverige skulle upphöra”. Sådana mål går att ha, precis som vi har nollvisioner för exempelvis självmord och dödsfall i trafiken, men att använda målet på det sättet som Holm och Nilsson gör blir både märkligt och missvisande.

Att vilja slå undan benen för skogsbolagens ”profit” (som Holm säger sig vilja) eller att tvångsomhänderta privat mark (som Nilsson föreslår) med hänvisning till mål om biologisk mångfald är fullt jämförbart med att reglera bort privatbilism i en strävan att uppnå nollvisionen i trafiken. Det är fel i sak, det är fel principiellt och det utgår från en förvrängd verklighetsuppfattning.