Riskabelt med samvetsklausul

Ledare 2010-01-22 | Uppdaterad 2010-01-21

Ändå sedan rätten till abort infördes i Sverige har debatten om införandet av en samvetsklausul förts, det vill säga rätten för vårdpersonal att säga nej till att medverka i ingrepp som strider mot deras egen moraliska eller religiösa övertygelse.

Politiskt finns i dag inget stöd för en sådan reform. Men frågan hålls vid liv och nu senast genom ett inlägg i tidningen Dagen av den kristdemokratiska riksdagsledamoten i Kronoberg, Eva Johnsson, riksdagsledamoten Annelie Enochson (kd) och historieprofessorn Yvonne Maria Werner. En samvetsklausul skulle kunna gälla allt ifrån abort till plågsamma djurförsök, transplantationer av djurorgan till människor eller könsbytesoperationer, skriver de.

Stödet, påstås det, finns att hämta i Europakonventionen, del av svensk lag sedan 1995, i skrivningar om att ingen ska tvingas utföra handlingar som står i strid med sin religiösa, etiska eller politiska uppfattning. Det är, milt uttryckt, en något vid tolkning av samvetsfriheten. Den huvudsakliga invändningen är dock att bestämmelserna i Europakonventionen inte kan läsas var för sig. Konventionen ska läsas i sin helhet. Därför gör alltid Europadomstolen lämpliga rättighetsavvägningar i sina beslut. Jämte samvetsfriheten finns till exempel rätten till privatliv, familjeliv och rätten att inte utsättas för inhuman och kränkande behandling.

I Europadomstolen är perspektivet i frågan om en samvetsklausul snarare det omvända, än vad debattörerna tycks tro. En samvetsklausul kan mycket väl försvåra tillgången till den vård man har rätt till enligt nationell lagstiftning. Samvetsfriheten sträcker sig inte längre än att Europadomstolen för fem år sedan fällde Polen för att misslyckats med att tillgodose kvinnors lagliga rätt till abort. Här bör det läggas till att Polen har en mycket restriktiv abortlagstiftning. Bakgrunden var ett fall där läkarna konstaterade hälsorisker om en graviditet fullföljdes, men ändå vägrade att skriva ut ett intyg om att graviditeten borde avslutas. I sitt beslut hänvisade domstolen till att kvinnans privatliv kränkts, enligt artikel 8 i Europakonventionen (Tysiac mot Polen).

Det finns ett enkelt svar på varför Europakonventionen inte kräver att konventionsstaterna inför den samvetsklausul debattörerna efterlyser; det är nämligen ingen mänsklig rättighet att arbeta inom vården. Det är frivilligt att ta ett arbete där man förväntas utföra aborter. Därför tvingas heller ingen att agera mot sin övertygelse. I praktiken löser man ändå den här typen av frågor inom vården, genom att vara lyhörd för personalens önskemål.

Även om Sverige som konventionsstat har friheten att införa en samvetsklausul skulle åtagandet att erbjuda den vård som lagen påbjuder försvåras. Därför är det ett dåligt förslag.

Marcus Svensson
marcus.svensson@smp.se

Twingly Blogsearch

Riksrevisorn på riksteatern Valuta för kulturpengarna