Rött bagage väger lätt

Ledare
Finansminister Magdalena Andersson (S) är beredd att vända Vänsterpartiet ryggen men av fel anledning.
Foto:

Finansminister Magdalena Andersson (S) satte fart på Sveriges samlade partistrateger när hon i går uttalade att hon efter nästa val kan tänka sig att släppa in både Centerpartiet och Liberalerna i regeringen. En manöver som hon medgav skulle sätta stödhjulet Vänsterpartiet i en svår situation. "Det är inte uppenbart att Vänsterpartiet skulle vara med om man skulle samarbeta på det sättet."

Det är en diplomatisk formulering som speglades i Vänsterpartiets ekonomisk-politiska talesperson Ulla Anderssons reaktion. "Det här beskedet är faktiskt förvånande. Det går ju inte att prata om ekonomisk jämlikhet och sen gå höger ut i politiken. Då hamnar man någon helt annanstans. Det är partier som driver på att öka den ekonomiska ojämlikheten. Det är allvarligt."

Det var inte en rolig födelsedagspresent för Vänsterpartiet som förra helgen firade hundra år. Att överges av Socialdemokraterna vore en stor förlust för vänstern som under senaste mandatperioden fått njuta av inflytandet och ansvarslösheten som positionen som stödparti inneburit.

Det är välkommet att socialdemokratiska företrädare talar om att vända Vänsterpartiet ryggen. i finansminister Anderssons fall är det dock av fel anledningar. Hon gör rent partistrategiska överväganden där hon ser en möjlighet till att både bryta sönder Alliansen och få till en majoritetsregering med ett stabilt mandat. Tidpunkten är perfekt, Moderaterna och Kristdemokraterna har ännu inte belönats för de mogna ställningstaganden de gjort i regeringsfrågan och Alliansen framstår för tillfället som rejält försvagad. Med sådan potential är det värt att dra undan mattan för vänstern.

Det är inte ett oväntat utspel från Sveriges mesta maktparti men det är synd att finansministern inte tar tillfället i akt och vänder Vänsterpartiet ryggen av principiella skäl. Inför vänsterns hundraårsfirande var det få som stod i kö för att gratulera. Av hundra års existens har sjuttio ägnats åt att på olika sätt främja och hylla diktatur. I början av tjugotalet gick partiet med i Kommunistinternationalen, ett samarbete som varade fram till andra världskriget. Så sent som 1987 skickade partiordförande Lars Werner ett hyllningsbrev till Nordkoreas diktator.

Det finns inget parti i svensk nittonhundratalshistoria som så påtagligt drivits av en instrumentell och relativistisk syn på demokrati och vars medlemmar återkommande och in i våra dagar hyllat massmördare. Jonas Sjöstedt som i dag leder partiet skrev för ett år sedan en utläggning om partiets många insatser för progressiva värden. Målet var att ge rätt ingångsvärden inför förra helgens "firande". Hans bild av ett framåtsträvande och människovänligt parti hade dock blivit mer trovärdig om han i alla fall försökte förklara varför denna humanism så ofta slutat i diktaturhyllningar och försvar av massmördare.

Det är tur att det finns andra som söker svaret på den frågan. Just nu pågår ett forskningsprojekt finansierat av Axel och Margareta Ax:son Johnsons stiftelse för allmännyttiga ändamål med rubriken Arvet efter 1968. Målet är att belysa hur den diktaturhyllande vänstern kunnat överleva och frodas även efter att det visat sig att kommunism leder till övergrepp. Socialdemokraternas behov av ett stödparti har nog varit en viktig delförklaring.