(S) stävjar sparsamheten

Ledare

Sparsamhet är en dygd. I synnerhet i Småland har detta alltid varit en sanning.

Artikeln publicerades 13 september 2017.

Det karga och steniga landskapet med stora skogar och mager jordbruksmark gjorde livet i det gamla jordbrukssamhället hårt och tvingade smålänningarna att utveckla ett sinne för företagsamhet och hushållning (alltför ofta förväxlat med snålhet). Det behövdes helt enkelt för att man skulle överleva.

I Nordisk Familjebok från 1917 kan man läsa att ”Smålänningen är till sin natur vaken och intelligent, flitig och sträfsam, rask och hurtig, men likväl foglig till lynnet, händig och slug, hvilket allt medför åt honom den förmånen, att han äfven med små medel kan taga sig fram i lidet”. När SBAB för tre år sedan tog fram en rapport om sparbeteenden bekräftades bilden av den småländska sparkulturen. Kronobergs län gick då i täten med ett genomsnittligt sparkapital på 119 procent av den disponibla årsinkomsten. Därefter kom Kalmars, Hallands och Jönköpings län. De småländska länen knep alltså åt sig tre av de fyra främsta platserna på listan.

I dag är svenskarnas totala sparande uppe i rekordnivåer – men det har inte alltid varit så. Historien om 1900-talet, då Sveriges stora välfärdsstat byggdes ut, är även historien om hur förutsättningarna för människors eget sparande kraftigt försämrades. Politiker utlovade ekonomisk trygghet från vaggan till graven, och människor anpassade sin hushållsekonomi till detta. Varför spara till sjukdom, arbetslöshet, ålderdom och andra utmaningar i livet när staten redan lovar dig trygghet? De höga skatter som skulle finansiera löftet begränsade även i sig utrymmet för dem som ville bygga upp en egen ekonomisk trygghet.

För bara ett par år sedan var svenskarnas sparande fortfarande väldigt svagt. I boken Balansakten av Philip Lerulf (Timbro förlag) från 2013 tecknades en dyster bild. En fjärdedel i åldrarna 30–49 år klarade sig inte längre än fyra veckor utan lön. Nästan hälften i samma grupp hade max 50 000 kronor på sparkontot. Många svenskar saknade helt enkelt marginaler i vardagsekonomin. Sedan dess har sparandet lyckligtvis ökat. Trots minusränta och kraftiga stimulanser från Riksbanken försöker fler och fler svenskar hålla i plånböckerna. En teori är att det osäkra läget i både inrikes- och utrikespolitiken har fått svenskarna att vilja skapa sig egen trygghet.

Denna trend verkar regeringen och Vänsterpartiet nu vilja stävja genom att höja skatten på investeringssparkonton och kapitalförsäkringar i höstens budget. Investeringssparkonton är en sparform som lanserades av den borgerliga regeringen år 2012. Syftet var att uppmuntra till sparande bland privatpersoner genom förmånliga villkor och minimalt krångel. Effekten blev just att miljontals svenskar öppnade investeringssparkonton. Nu skall det straffa sig.

Som att den extremt expansiva penningpolitik som har förts de senaste åren inte var nog så vill regeringen ta nästa steg i sin bakvända finanspolitik. Målet verkar vara att vi skall konsumera betydligt mer och spara betydligt mindre. Det är inte ansvarsfullt. Till syvende och sist är det nämligen som Göran Persson sade: Den som är satt i skuld är icke fri.