Så dags med hårda straff

Ledare Artikeln publicerades

Att brott riktade mot förtroendevalda skall ge högre straff än annars är en i grund och botten god idé. Men i nästan varje vidare tankeled märks snubbelstenarna.

Foto: Susanna Pettersson Öste/TT

Speciellt om man betänker att det är i en socialdemokrats huvud, justitieminister Morgans Johanssons, som tanken har väckts. Det är som om ett halvt sekel av socialdemokratisk kriminalsyn plötsligt flugit ut genom fönstret. Plötsligt är höjda straff ett effektivt sätt att bekämpa brottslighet. Faktum är att över hela vänsterspektrumet har man antingen bifallit förslaget eller valt att sitta tyst.

Brottsförebyggande rådets Jerzy Sarnecki har till exempel hittills inte trätt fram och deklarerat att högre straff inte har någon effekt på brottsligheten. Den här gången höll han av någon anledning en låg profil. Möjligtvis fann han ett element i just den här debatten som hade en så kallad avskräckande effekt.

Det är allt en smula magstarkt att just en socialdemokratisk politiker vill ha särskilt straffskydd för sitt eget skrå. Kanske är det medvetenheten om det som bjuder Johansson att öppna för liknande statusuppgraderingar för andra yrkesgrupper framöver. Sådana som sjukvårdspersonal eller journalister.

Tanken är förstås god även i de fallen. Men var är Johansson – eller någon annan beslutsfattare – beredd att sätta stopp? Vilka yrken skall falla inom den ”vanliga” straffskalan, den som i praktiken har dömts ut för att vara tandlös? Naturligtvis kommer yrkesgrupp efter yrkesgrupp att vilja hamna i samma juridiska gräddfil, och med argument hårt fastspända i just deras betydelse för samhällets väl och ve.

Kommer man någonstans i änden av en sådan inflatorisk utveckling se något annat än ett behov av allmänna straffskärpningar? Naturligtvis inte. Är det i så fall inte lika bra att införa dessa allmänna straffskärpningar direkt?

Men det skall sägas att det finns substans i Johanssons grundresonemang. Det finns en bransch som är speciellt känslig och skyddsvärd i det här avseendet. Men det är inte förtroendevalda (även om de så att säga är tvåa) utan domare, åklagare och många övriga företrädare för rättsväsendet. Dessa åtnjuter redan i dag ett visst extra lager av skydd, men inte tillräckligt. Den allt starkare systemhotande brottsligheten ligger hela tiden steget före det svenska rättssamhällets försök att få kontroll över utvecklingen.

För att avskräcka dessa personer, sådana som i dag kan ta sig för att placera bomber vid åklagares bostäder, krävs inget mindre än straff som för modern svensk rätt ter sig drakoniska. Men poängen med straff är inte huruvida dessa är avskräckande för beslutsfattare i landet som glatt sig åt filmer som ”Släpp fångarna loss, det är vår!”, utan huruvida de är avskräckande för brottslingar. Brottslingar som danats i en annan miljö än det fridfulla sextiotal varifrån vår kriminalpolitik i huvudsak stammar.