Så skall det låta

”Vi tror inte att det nu är läge för nya stora långa utredningar. Det är dags att fatta politiska beslut efter 25 års underskattande av den civila beredskapens betydelse.” Så skall det låta. Det är moderatledaren Ulf Kristersson som summerar ambitionen bakom det program för krishantering som de borgerliga partierna presenterade igår. Man behöver inte utreda det uppenbara. Och det uppenbara är att svensk krisberedskap är usel.

Ledare • Publicerad 1 augusti 2018

Detta är en ledare som uttrycker Smålandspostens politiska linje: för kristna värderingar, konservativ ideologi i förening med liberal idétradition samt för näringsfrihetens och äganderättens bevarande. Tidningens politiska etikett är moderat.

Man efterlyser ett effektivt krisledningsarbete och det låter som en självklarhet. Men det är skillnad på att leda och på att samordna. Idag handlar krisberedskapen alltför mycket om att staten skall samordna andra aktörer, inte ta den aktiva ledningen. Till den änden skall ett nationellt säkerhetsråd under statsrådsberedningen inrättas.

Här kan man ju elakt inflika att det redan finns ett säkerhetspolitiskt råd som Stefan Löfven påstår sig ha inrättat. Frågetecknen kring dess existens spelar möjligen in i de borgerligas beslut att ta det säkra före det osäkra i det fallet.

Annons

Att räddningstjänsten stärks är utmärkt, liksom att hemvärnet utökas från 23 000 man till 30 000. Tanken på en krisfond är likaså sund och riktig.

Flera förslag har samlats i paketet, men ett sticker särskilt ut och det är viljan att utnyttja försvaret mer än vad som är tillåtet i dag. I dag är denna resurs till stora delar lamslagen av politiskt motiverade lagar som – precis som förslaget nu ligger – bör ändras ögonaböj.

Över försvarsmakten hänger sedan länge förbud mot att engagera sig i civila ärenden, även om dessa skulle vara av kriskaraktär. Anledningen är en missriktad oro för att militär skulle komma att utnyttjas i skumma politiska syften, en rädsla som spåras tillbaka till den nationella mytbildningen kring Ådalen 1931 då brutal militär skall ha mejat ned fredliga demonstrerande arbetare.

Att verkligheten är betydligt mer nyanserad och att dåtidens socialdemokrater var mycket nöjda med att ”demonstrationens” anstiftare fick hårda straff har inte hindrat senare generationers vänsterföreträdare att romantisera händelseförloppet, och ur det frammana vikten av den lagstadgade tvångströja som i dag hindrar försvaret att bistå civila krafter även i katastrofsituationer.

Detta vill de borgerliga partierna nu alltså ändra på. Äntligen, är den givna kommentaren. Denna förändring kunde man utan vidare besvär ha vidtagit under varje tidigare borgerlig regering. För vad har varit hindret annat än tvekan inför den psykologiska reaktionen hos vänstern, som instinktivt kommer att se sin verklighetsbild naggad i kanten?

Svenska folket, inte minst skogsägarna, kan nog tänka sig att militär kan sättas in i kriser utan att demokratin automatiskt behöver riskeras.