Så skall moderaterna knäckas

Ledare Artikeln publicerades
Störst fram till 2020 - enligt plan.
Foto:Thomas Johansson/TT
Störst fram till 2020 - enligt plan.

De flesta har ett så pass sunt förhållande till politik att de inte ägnar tid att sätta sig ned och gå igenom den parlamentariska matematiken varje gång en partiledare resonerar om villkoren för regeringsbildning. Så det är förståeligt om de enbart lyssnade med ett förstrött öra på Centerledaren Annie Lööfs besked i ämnet i Ekots lördagsintervju. Men den här gången förebådades ett omskakande scenario.

Annie Lööf har ju hittills kunnat ducka från besvärliga frågor om hur hennes parti tänker agera när det väl blir skarpt läge efter valet 2018. Hon har kunnat låtsas som om att det går att hålla ett slags ”ren” linje gentemot Sverigedemokraterna och ändå bilda regering – och rikligt belönats i opinionen för blomsterdansen.

Men nu har hon svarat och hennes väg framåt är ett slags dramatiskt nonsensbesked: Blir en alliansregering beroende av Sverigedemokraterna skall man fly detta genom att samarbeta med Socialdemokraterna istället.

Hur man än vänder och vrider på det går det inte att landa i någon annan tolkning än att Lööf ställer som villkor för sin medverkan i en borgerlig regering att Socialdemokraterna inte röstar på sitt eget budgetförslag. Alltså att de övertalas att ingå en ny decemberöverenskommelse, men där de själva är i opposition.

Men Socialdemokraterna är naturligtvis inte så dumma att de ikläder sig samma tvångströja de lurade på Alliansen 2015. Istället ges de i realiteten vetorätt mot varje alliansregering som Centern tänks vara en del av.

Alltså: i alla andra fall än med en ren alliansmajoritet – vilket är extremt osannolikt – kan Stefan Löfven fortsätta regera efter 2018. Om Centerns logik får slå igenom.

Huvudlöst av Lööf? Ja, antingen i sin naivitet eller, vilket ter sig troligare, i sin maktcynism.

Sett till de poser och uttalanden som vi sett och hört från Annie Lööf sedan Centern började stiga i mätningarna, och framför allt mot bakgrund av den nya politiska logiken i migrationskrisens spår, framträder konturerna av en mycket kallblodig och för borgerligheten förödande centerpartistisk strävan. En strategi där man bränner marken framför Alliansen för att själv kunna skörda i det egna fältet.

Sedan en tid har spekulationerna om att Centerns primära mål är att bli borgerlighetens största parti tilltagit. Med detta utspel får misstanken sådant stöd att den bör hållas för given. Med sin tydliga migrationsliberalism har man den nödvändiga distinkta profilen. Men det handlar också om att besegra konkurrenten, alltså moderaterna. Det inflöde av moderata väljare, framför allt i Stockholm, som man sett efter Kinberg Batras beslut att börja samtala med Sverigedemokraterna, kommer man förstås att uppmuntra och förstärka på alla sätt man kan. Men det gäller också att hålla moderaterna kvar i en position som är missgynnsam för dem och gynnsam för Centern.

Här når strategin, såsom den går att tolka utifrån Lööfs nya besked i regeringsfrågan, en punkt i vilken den blir ovillkorligt destruktiv: Anna Kinberg Batra skall hindras från att bli statsminister. Historiskt fungerar logiken till de mindre partiernas nackdel är de suttit i regeringsställning under moderat ledning. De har varit hårt låsta i sina samarbetsroller och förlorat i väljarstöd. Det är istället i opposition Centern växer sig starkare och Moderaterna är relativt sårbara.

Centern behöver inte nödvändigtvis vara utan allierade i detta. En moderat genomklappning skulle glädja många liberala röster inom borgerligheten. Symtomatiskt nog är Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski framme direkt efter Ekots intervju och låter Annie Lööf bära auran av Framtiden:

”Annie Lööf når nu framgång och vinner förtroende genom att stå stadigt och agera med självförtroende. Det skulle inte förvåna om hon hämtar ännu fler röster från Moderaterna och på sikt även från Socialdemokraterna”….”Hon försöker bli ledare för ett brett allmänborgerligt parti, vars grundanslag är framtidsoptimistiskt, tolerant och öppet mot världen – den position som Moderaterna för närvarande inte gör anspråk på.”

Säkert kommer flera liberala opinionsbildare ansluta sig till denna bildsättning.

Framtidsoptimism och öppenhet mot världen. Jo, det kan man kalla Lööfs uttalade beredskap att ta in trettio miljoner flyktingar i Sverige om man vill. Men utifrån varje mer realistisk syn på samhällsutvecklingen hotar Centerns manövrar att bjuda Sverige på ytterligare fyra förlorade år fram till 2022. Det handlar inte bara om migration och integration, utan om poliskris, skolkris, bostadskris, vårdkris, stryptag på vinstdrivande välfärdsföretag, försvars- och säkerhetspolitisk utarmning, med mera.

Det är ett mycket högt spel. Ett sådant som spelas av personer med hybris. Kretsen kring Lööf har åtminstone rätt i att en ny politisk spelplan ger nya möjligheter. Men möjlighet är inte detsamma som sannolikhet.

Varje parti är i sin fulla rätt att göra vad som krävs för att bli så stort som möjligt. Men det hör också till vanlig demokratisk konvenans att öppet deklarera de fundamentala strategiska utgångspunkterna för väljarna. Lööf bör säga som det är, att Centern inte längre är en del av Alliansen.

Vet de borgerliga väljarna om det? Vet över huvud taget Centerns medlemmar om det?

I den politiska retoriken slängs det ofta friskt och nonchalant med halvt underbyggda skrämselfraser. Men här finns substans: En röst på Centern ÄR en röst på Socialdemokraterna.