Sanningens ögonblick nära
Inte bara fick Löfven se sitt eget budgetförslag röstas ned i riksdagen till förmån för Moderaternas och Kristdemokraternas gemensamma budgetreservation - Löfvens bittra ord om ”servettskiss” till trots. Riksdagen röstade dessutom på fredagsmorgonen bestämt nej till förslaget att låta Löfven bilda regering, med 200 nejröster mot 116 ja.
Att Löfven röstades ned var nu inte på något vis förvånande. Han själv var inte ens närvarande under omröstningen, utan befann sig i Bryssel – förvisso på ett EU-toppmöte, men ändock något ironiskt med tanke på hans egen tidigare känga mot Jimmie Åkessons och dennes frånvaro. Men även om Löfvens förlust i fredags var väntad så bjöd omröstningen på ett par intressanta besked.
Det kan noteras att Vänsterpartiet lade ned sina röster i stället för att rösta för Löfven. Vänsterblockets någorlunda sammanhållning från förra mandatperioden hör till det förgångna. Så klart, får man kanske tillägga, eftersom Löfven inte gjort någon hemlighet av att han skulle vilja se ett samarbete med mittenpartierna, vilket i sin tur utesluter vänstern. Något dylikt är naturligtvis näst intill omöjligt för Jonas Sjöstedt att godkänna.
Dessutom röstade såväl Centerpartiet som Liberalerna nej. Även om det finns något slags vilja bland båda mittenpartierna och S samt Miljöpartiet att samregera så har de främst förts samman av en önskan att hålla sig kliniskt rena från någon som helst kontakt med Sverigedemokraterna. Men att dela politisk fiende betyder föga om man inte också i tillräckligt hög grad delar politik. Fiendens fiende blir inte per automatik vän.
Riksdagen har alltså två gånger sagt ett tydligt nej till en regering ledd av Stefan Löfven och dessutom antagit en borgerlig budget. Löfven har även själv vid ett tidigare tillfälle gett upp ett försök att sondera fram ett regeringsunderlag, likaså Annie Lööf. Alternativen blir allt färre.
Sanningens ögonblick närmar sig för de båda liberala mittenpartierna: skall de stödja en S-ledd regering som inte är villig att ge efter för liberala värderingar, eller skall man stödja en borgerlig regering som vill driva allianspolitik? I grunden är det så enkelt. Inom både Centern och Liberalerna ökar det interna trycket för att släppa fram Ulf Kristersson som statsminister, vilket åtminstone ger en gnutta hopp. Men båda partiledarna står fast vid att de inte kan godkänna Kristersson som statsminister, eftersom man är rädda för stöd från Sverigedemokraterna.
Paradoxalt nog som de ändå fann det möjligt att agera passivt införa den budget som blev verklighet som en följd av stöd från Sverigedemokraterna.
Som Ebba Busch Thor kommenterade inför fredagens statsministeromröstning: ”Budgetvoteringen visar att förutsättningarna finns för att bilda en borgerlig regering.” Men inget från Lööf och Jan Björklund tyder på att de förmår att lämna det hörn de målat in sig i. Endast två talmansrundor återstår fortfarande, och Sverige rör sig allt närmre ett extra val.
