Särbehandling går inte hem i Småland

Ledare Artikeln publicerades

Återigen bekräftas Sverigedemokraternas framryckning i opinionen.

Enligt TV4/Novus väljarbarometer skulle partiet få 20,8 procent av rösterna om det var riksdagsval i dag. Småland sticker ut som en region där stödet särskilt ökar.

Varför Småland, som annars förknippas med arbetskraftsinvandring och en öppenhet gentemot omvärlden med sina exportnäringar?

SD förknippades för inte så länge sedan som ett skånskt fenomen. Statsvetarprofessorn Marie Demker har förklarat det med att det i Skåne (liksom i Blekinge) finns fler politiska dimensioner än i andra delar av Sverige. Det finns inte enbart en skiljelinje mellan vänster och höger, utan också en konflikt mellan centrum och periferi. Demker kallar det skånsk separatism, ett motstånd mot etablissemanget.

Nu går det inte att förklara dagsfärska opinionsmätningar med hjälp av 1500-talets upprorsmakare från Vissefjärda och den småländska kampen mot Stockholm. Men även i Småland finns det drag av autonomi i relation till centralmakten.

Ändå är det skillnad på Skåne och Småland. Här saknar partiet en stark organisation. Företrädarna är svaga och mestadels osynliga. Idén om vad SD står för tycks starkare än partiet självt. Det gör det småländska exemplet intressant.

Erfarenheten av fattigdom har format normer och värderingar i den här delen av landet. Levnadsvillkoren var knappa. Således är resursslöseri inget som står högt i kurs. Bilden av den kostnadsmedvetne smålänningen är inte helt ogrundad.

Vilhelm Moberg tangerar ämnet i sina memoarer. I Småland var inga klasskillnader märkbara. Bonden och drängen åt samma mat vid samma bord och förrättade samma arbete sida vid sida. De kärva förutsättningarna verkade utjämnande och bidrog till en hög arbetsmoral. I den riktningen pekar också studien I ohälsans tid (Frykman/Hansen). I vissa delar av landet har sjukskrivning varit ett sätt att nå attraktiva mål, i andra försätter det personer i socialt utanförskap. Lokala värderingsmönster finns och har betydelse.

Särbehandling är inte kompatibelt med det Småland Moberg beskriver. Här finns två linjer. Den ena handlar om att SD har kunnat kapitalisera på känslan av en kulturell eftergivenhet och olika måttstockar. Det gäller alltifrån separata badtider för muslimska kvinnor till förslag om ekonomiska frizoner i invandrartäta områden, liksom återkommande satsningar på nya subventionerade anställningsmodeller. Den andra handlar om att SD som parti är särbehandlat, och hindras att delta i politiken på lika villkor.

Även graden av tolerans avgörs av platsen. På mindre orter kan man inte byta skola, inte flytta till ett ”bättre område”. Man lever på ”platsen”, och inte i ”rörelsen” som i storstäderna. Det är enklare att vara tolerant när man lever bland likar i mångmiljonlägenheter på Södermalm än i Lenhovda och Lessebo.

Sverigedemokraternas framgångar är inte knutna till partiets aparta ideologiska utgångspunkter om nation och etnicitet utan främst till att den liberala migrations- och integrationspolitik som utvecklats under 2000-talet tappat i folklig legitimitet. Men det är inte det enda som gått förlorat.

Partier som Socialdemokraterna, Moderaterna och Centern har under senare år tonat ned värden som bland väljarna är närmast konstanta. Det parti som ställer krav på ordning och reda, engagerar sig mot resursslöseri, betonar jämlikhet, arbetsmoral och likabehandling torde kunna vinna många smålänningars hjärtan.