SD och Fi är priset vi får betala

Ledare Artikeln publicerades

En kulturnation kännetecknas inte minst av det offentliga samtalets kvalitet. I Sverige är denna kvalitet sedan kanske tjugo år eller akut sedan tio år vacklande eller mer än vacklande.

Kulturdebatten i snävare mening rymmer allt mindre, i dag snart sagt ingenting av kritisk dialog, utbyte av argument för att skapa större klarhet om egna och andras ståndpunkter. I stället går allting eller nästan allting ut på att tillvita och etikettera.
Kulturdebattens favoriserade tidstyp är en felfinnare som tror sig vara intellektuell men är antiintellektuell, en åsiktsvakt som försöker nagla fast så många som möjligt vid att ha använt ett olämpligt ord eller uttryck eller vid att inte ha visat sig tillräckligt underdånig visavi identitetsfanatismen, inte bland sina referenser ha kvoterat kön och etnicitet och sexuell läggning och dylikt i rätt doser.
Vad någon påstår och åberopar för sakligt stöd för dessa sina påståenden blir av underordnad betydelse. Det enda viktiga är att ett förhärskande signalsystem respekteras, det som är ägnat att skilja goda från onda.
Jag tror att Dagens Nyheters Stefan Jonsson, numera professor i etnicitet vid universitetet i Linköping, kan göra anspråk på att vara den samtida antiintellektualismens främsta nationella inspiratör. Hans inkvisitoriska nit inspirerade sådana som tycker att känslostormar är häftigare än måttfullhet, att fördömande och avsky är härligare än stillsam rationalitet.
En rädsla för felfinnarna, åsiktsvakterna och de antiintellektuella inkvisitorerna har spritt sig. Den berövar kulturdebatten frimodighet, den frimodighet som minskar risken för att missnöje pyser ut på olämpligt vis och på olämplig plats, så som sker där åtskilligt blir undertryckt.
Värst av allt är att den politiska klassen har överanpassat sig till det nya regelverket för offentligt meningsutbyte. Rådgivare som tänker endast på intryck och opinion uppmuntrar utvecklingen. Så rycktes nyligen själva finansministern med i etiketteringsivern. Och varje karriärmedveten ungdomspolitiker och riksdagsledamot har sedan länge försökt att med hjälp av signalsystemet vinna tillfälle att posera som god.
Sverigedemokraterna har i sammanhanget varit rena fyndet. Den politiska klassen i övrigt har tävlat om att ta avstånd från dem kraftigast möjligt för att därigenom producera god dager kring egna egon.
Att det mogna offentliga samtalet kapsejsar spelar emellertid extremister i händerna. Och en stor förändring har härvid förevarit i svensk politik. Det beramade året 1968 fick vänsterpartiet kommunisterna 3,0 procent av rösterna. Resten tillföll partier som alla hade ambition att i enlighet med lite olika preferenser sköta landet ansvarsfullt om de fick bilda regering.
Vid riksdagsvalet 2014 fick sverigedemokraterna 12,86 procent av rösterna. Men sverigedemokraterna är inte det enda partiet som är så fixerat vid en fråga eller ett kluster av frågor att man tycker att alla andra intressen och hänsynstaganden bör vika, alltså inte det enda extremistpartiet. Sverigedemokraterna skymmer bara de övriga.
Till kategorin hör också miljöpartiet, vänsterpartiet och feministiskt initiativ med röstetal på respektive 6,89, 5,72 och 3,12 procent. År 1968 hade extremistpartier stöd av 3,0 procent av befolkningen, år 2014 av 28,59 procent.
Se där! Priset för att inte vårda det offentliga samtalet.
Peter Luthersson