Sexköp under olika maktlogiker

Det är språket.

Så här lät det när moderaterna i Kungsbacka kommenterar händelsen: ”Hans har gjort en olycklig grej under helgen som vi som parti givetvis inte kan acceptera….(och så förstås något om värdegrund) Jag tycker det är sorgligt och tråkigt att vi har hamnat i den här situationen.” ”Jag är väldigt ångerfull, men beredd att stå för mitt misstag” är Forsbergs eget och av partiet arrangerade skriftliga uttalande.

Och så Roberto i TV4: ”Det är det absolut smutsigaste, absolut vidrigaste man kan göra egentligen mot en annan människa. Det är det här självskadebeteendet som jag alltid har haft i mitt liv. Som grundar sig i övergrepp som jag blev utsatt för när jag var liten.”

Och så vidare på Instagram: ”Det betyder att du varit illojal mot alla du varit lojal mot. Det betyder att du är ingen och mycket mindre än så. Jag är helt enkelt en parasit som ska utrotas!”, var bara en del av en längre helt självförintande harang.

Moderaternas ordval är riktade mot ett helt annat universum än Robertos. ”Vi” har hamnat i en ”situation”. ”Misstag” och så vidare. Forsbergs känsloliv och eventuella inre mörker är så långt borta från skeendet som möjligt.

Det handlar om samma sak, men i det ena fallet skall händelsen abstraheras till oigenkännlighet och i det andra sentimentaliseras till sitt yttersta. I det ena fallet skapas maximal distans till den verklighet det handlar om, i det andra görs den praktiskt taget till ett med hela jaget. Från klinisk kyla till reptilhjärna.

Båda männen vill överleva som sociala varelser och (i det ena fallet med hjälp av partiet) begagnar de strategier som står till buds. Men redskapen kunde inte vara mer olika. De är uppenbart anpassade för just den del av samhällsekologin de befinner sig i. Roberto fräser också på i alla kanaler han hittar medan Kungsbackamoderaterna hoppas så få som möjligt uppmärksammar händelsen.

De har i alla fall det gemensamt att de är stötande. Robertos överdramatiska och inställsamma pose är klibbig och Kungsbackamoderaternas formuleringar ger bilden av en närmast byråkratisk process med så blankt skikt att allt halkar av. Båda strategierna är noga anpassade för den moraliska och mediala miljö där de opererar.

Både politiken och kändisvärlden gör från olika utgångspunkter anspråk på att vara uttryck för det mest folkliga. Men ibland blir det tydligt att det i stället är fråga om två avgränsade maktsociologier. Två sådana där rätt och fel, sant och osant behandlas enligt olika kemiska lagar. Men med det gemensamt att de har rätt lite med normer hos ”vanligt folk” att göra.

Det kanske bara är så det är. Vi antas inte fundera så mycket på det. Men någonstans finns det något dystert i det.