Sjukvårdens krämpor
Region Kronoberg beräknas göra ett underskott på hundrafemtio miljoner, vilket under våren föranledde ett besparingspaket som innebär att sjukvården skall spara åttionio miljoner. Det handlar om en mängd olika åtgärder, som att minska kostnaderna för övertid och inhyrd personal och att hantera dem som behöver mycket vård effektivare.
Dessvärre tyder inget på att regionernas situation kommer att förbättras i framtiden – snarare tvärtom. Uppgifter från Statistiska centralbyrån ger vid handen att de svenska sjukvårdskostnaderna under perioden 2001–2017 skenade från tvåhundra miljarder till nästan femhundra miljarder och därmed kom att motsvara närmare en fjärdedel av de offentliga utgifterna. Längre ned längs vägen skymtar ett scenario där merparten av skattemedlen går till sjukvården.
Sveriges kommuner och landsting, SKL, pekar på att skatteunderlaget kommer att öka i lägre grad samtidigt som andelen äldre tilltar. Den grupp som är över åttio kommer om ett decennium att vara uppemot femtio procent större än idag, medan gruppen yrkesverksamma växer med ungefär fem procent.
SKL identifierar ett antal mått och steg för att möta utvecklingen. Man argumenterar för att regionerna skall få del av statens överskott och för att de måste effektivisera sin verksamhet genom bland annat nya arbetssätt och ny teknik. Även skattehöjningar förs förstås fram som ett botemedel mot sjukvårdens finansiella krämpor.
Det är dock inte resursbrist som är boven, utan undermålig resursanvändning i kölvattnet av politisk ovilja att prioritera och sjukvårdspersonalens byråkratisering. Tonvikten bör alltså ligga på effektivisering, inte på mer statsbidrag och skattepengar. Redan nu går i Sverige mer skattemedel till sjukvården än någon annanstans i världen, men vi dras ändå med graverande olägenheter som långa köer och dålig tillgänglighet.
En statlig långtidsutredning konstaterade för flera år sedan att ”det på längre sikt inte är möjligt att möta en successivt ökande efterfrågan på offentligt finansierade välfärdstjänster genom kontinuerliga höjningar av skattenivån”. Likväl är skattehöjningar standardsvaret på de vårdutmaningar det offentliga har att tampas med, vilket i och för sig kanske inte är ägnat att förvåna i ett land genomsyrat av socialdemokratiskt tänkande.
Såväl Region Kronoberg som SKL visar hän mot det slags insatser som krävs. Nya arbetssätt, ny teknik och en effektivare hantering av dem som behöver mycket vård är delar av den mångfacetterade lösningen på sjukvårdens problem, till skillnad från ännu högre skatter och den förenklade världsbild de speglar. I alla fall om vi vill ha en bättre fungerande vård som inte är hela samhällets allt överskuggande ändamål. För att nå dit är det nödvändigt att gå utanför den socialdemokratiska verktygslådan och undvika det invanda men inadekvata svar som skattehöjningar utgör.
