Ledare 2009-10-24 | Uppdaterad 2009-10-23
Ingen tog debatten med Junilistan inför deras inträde i Europaparlamentet 2004. Ingen tog debatten med Piratpartiet inför deras intåg i samma parlament i årets val. Av det skulle man kunna dra slutsatsen att tystnad och ignorans inte är en särskilt lyckad strategi för de etablerade partierna att mot nya i grind.
Nu ska det sägas att europarlamentet skiljer sig från riksdagen. I det förra finns ingen regering som ska tillsättas. Här finns heller ingen verklig opposition, då de stora partigrupperna strävar efter koncensus. På så sätt blir det enklare för parlamentet att hävda sig gentemot EU:s övriga maktinstitutioner. Det påverkar också hur väljarkåren röstar.
När valet inte handlar om var tyngdpunkten i politiken ska ligga utan om vilka som får makt och vilka som blir utan faller rösterna också annorlunda. Junilistan var knappt mätbart i riksdagsvalet 2006, att jämföra med 14,47 procent i stöd två år tidigare. Piratpartiet tycks också ha passerat sitt bäst före datum i den inrikespolitiska debatten.
Bland riksdagspartierna tycks man ha bestämt sig för att inte bemöta Sverigedemokraterna med motsvarande tystnad. Ett vägval som inte heller är helt oproblematiskt. När centerledaren Maud Olofsson mötte Sd-ledaren Jimmie Åkesson i Svt:s morgonsoffa i veckan var det bestående intrycket av hennes insats tafatthet i sak och känslomässig motvilja. Så vinner man inga sympatier. Det är hur man tar debatten som är viktigt, inte att man tar den.
Sverigedemokraterna är inget riksdagsparti. Ändå har de under den senaste tiden börjat behandlas som ett sådant, av såväl riksdagspartier som nyhetsredaktioner. Det innebär också att man placerar det främlingsfientliga partiets frågor i centrum av samhällsdebatten.
En annan diskussion som förs på partiledarnivå är hur man ska undvika att göra Sverigedemokraterna till vågmästare. Redan nu antas det alltså att partiet kommer in, och utgör ett så pass stort hot att man redan före valet utmanar de allianssamarbeten som formats i svensk politik.
Miljöpartiets språkrör Maria Wetterstrand har öppnat för ett blocköverskridande samarbete med centerpartiet och folkpartiet. Folkpartiledaren Jan Björklund har i sin tur förklarat det naturligt att den borgerliga alliansen söker stöd hos miljöpartiet efter valet, och får stöd för den uppfattningen av övriga alliansledare. Skinnet säljs innan björnen är skjuten. Denna typ av debatt passar Sverigedemokraterna som hand i handske, och stärker deras roll som ett antietablissemangsparti.
Det är enbart genom att utforma två tydliga regeringsalternativ som ett populistiskt parti som Sverigedemokraterna kan hållas utanför riksdagen. Med talet om ett blocköverskridande samarbete ett år före ett val har Maria Wetterstrand och Jan Björklund har frångått den strategin, vilket är mycket olyckligt.
Varför diskuterar inga ledarsidor hur man kan hålla ett populistiskt parti som vänsterpartiet utanför riksdagen?
För att inte tala om KD, FP och C som kommer med sina populistiska utspel så fort opinionssiffrorna dalat en tiondel. Utspel som inte är förankrade hos de andra allianspartierna och särskilt inte hos moderaterna.
Det svider inte lite att se pompösa experter lite finurligt placera PP och SD i samma fack i inledningen. Det ena partiet försöker säkra allas rätt till ett privatliv medan det andra vill förvägra vissa mänskliga rättigheter beroende på härkomst. SD utnyttjar människors rädsla för det okända och obekanta att styra dem till att rösta på deras tragiska parti.
Att nya partier försöker utmana etablismanget är dock bra, jag kan inte påstå att mitt förtroende för aliansen eller sossarna är mycket högre än mitt förtronde för att SD kommer driva en god invandrarpolitik. Det mest tragiska i allt det här är väl att ifall SD gör ett bra val så kommer etablisemanget att anamma deras politik, borta kommer all fina ord om tolerans att vara.



LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
SE ALLA JOBB (29 ST.)
ANNONSERA