Skogstokig vänsterflank

Ledare Artikeln publicerades
Foto: Ruud,Vidar

Mitt under regeringscirkusen, talmansdispyter, räkningen av utlandsrösterna allt det andra som har präglat veckan så ville den vänsterpartistiska riksdagsledamoten Jens Holm få lite lugn och ro genom en skogspromenad. Men skogen var borta. Hans ”favoritskog” hade avverkats för att tillfredsställa ”skogsbolagets profit”, som han uttrycker det i ett inlägg på Facebook. Men vad Holm uppenbarligen inte förstår är att hans ”favoritskog” var resultatet av aktivt skogsarbete. Av en skogsägare som avverkar och planterar nytt. Favoritskogar skapas genom skogsägares ”profit”.

Skog som betraktas som angenäm för skogspromenader och naturupplevelser, vilket verkar vara det Holm efterfrågar, är sällan mer än sjuttio år. Skog som bara får stå orörd i evinnerlighet blir ofta otjänlig för rekreationssyften. Trivsam skog kräver skogsägare som bryr sig, som avverkar, planterar nytt och bedriver ett aktivt arbete.

Holm representerar Vänsterpartiet i riksdagens miljö- och jordbruksutskott, och är därigenom den ledande företrädaren för sitt parti avseende skogspolitik. Han borde veta bättre. Men han är å andra sidan inte ensam.

I torsdagens Dagens Nyheter presenterade exempelvis Magnus Nilsson, med bakgrund i Naturskyddsföreningen, en ny rapport om skogen han skrivit på uppdrag av Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO) . Att ESO lånar ut sitt god rykte till Nilsson är förvånande, inte minst mot bakgrund av vad han faktiskt föreslår. För bakom alla fina ord om biologisk mångfald finns en betongsocialistisk kärna. Det Nilsson föreslår är att staten ska beröva skogsägare ägande- och brukanderätten på avsevärda delar av deras egendom. Den invändig som Nilsson förutser, och ägnar tid åt att bemöta, är statens kostnader för detta, varför han i akademisk prosa, i längden och på tvären, diskuterar hur hans planekonomiska skogspolitik kan förverkligas med så låga kostnader som möjligt för staten (eller för ”samhället” som han symptomatiskt nog kallar det). Kostnaderna för skogsägarna lämnas däremot därhän.

Nilsson och Holm faller in i en större kontext. Över hela Europa har miljö- och vänsterrörelsen mobiliserat mot skogsbruket. Det finns inte längre någon hejd på vad skogsägare kan beskyllas för. På andra håll är oron måhända mer rationell. Östeuropa under kommunismen avverkade stora delar av sin skog utan återplantering.

Men Sverige är inte Polen för trettio år sedan. Sverige har mer skog nu än någonsin tidigare. Det är till och med inskrivet i lag att en skogsägare skall återplantera mer än de avverkar. Svensk skogstillväxt har senaste nittio åren överstigit avverkningen varje år utom ett. Året i fråga var 2005, med orkanen Gudrun.

Motargumentet som miljörörelsen använder när detta påpekas är den påstådda bristen på äldre skog. Men även den äldre skogen har faktiskt ökat i Sverige. När även detta påpekas byts argument ånyo. Då blir det istället de tvåhundra arter som försvunnit från Sverige i modern tid som skogsägare ska lastas för. Det är detta som Nilsson i sin ESO-rapport tar avstamp i. Den biologiska mångfalden, hävdades det, kräver en löntagarfondslösning för skogen. Men att det under samma period som tvåhundra arter har försvunnit också tillkommit åttahundra andra arter talas det tyst om.

Grundproblemet för vänster- och miljörörelserna är att de har låst fast sig vid en statisk natursyn. En syn på miljö där varje förändring med automatik är negativ. Det är en natursyn som krampaktigt är fastlåst i den gröna vågens sjuttiotal, och som blir ännu mer obegriplig när man dessutom tar klimatfrågan i beaktande.

Skog som avverkas ersätts med ny skog. Och skog som växer upptar stora mängder koldioxid. Därutöver är skogsbruket en förutsättning för att kunna öka användandet av förnyelsebara råvaror, vilket är fullständigt centralt för att fasa ut fossila bränslen. Om man dessutom tar Miljömålsberedningens ambition om att Sverige ska minska utsläppen från transportsektorn med sjuttio procent till 2030 på allvar, ja, då är det faktiskt omöjligt att ta bort skogen ur klimatomställningsekvationen.

Och här någonstans går vänsterns resonemang från att vara obegripligt till att bli något långt värre. För vänstern vill inte bara begränsa det skogsbruk som krävs för förnybara bränslen, de är uttryckligen mot att skogsråvaror används för att få ner de fossila utsläppen. Europaparlamentet röstade i vintras om att uppdatera det så kallade förnybartdirektivet, som reglerar många av dessa frågor. Efter stora ansträngningar av flera svenska Europaparlamentariker blev slutresultatet en lagstiftning som visar förståelse för hur skogen kan bidra till klimatomställningen. Vänsterpartiet ville annorlunda och ställde sig exempelvis bakom ett förslag från de italienska populisterna i Femstjärnerörelsen om att stubbar och rundvirke inte skulle betraktas som förnybara bränslen. Förslaget röstades som sagt ner, med vänstern och allehanda ytterlighetspartier på den förlorande sidan.

Det finns många som i dessa dagar på goda grunder underkänner Vänsterpartiet som en värdig koalitionspartner för Stefan Löfven. Diktaturhyllningar, antiamerikanism och förslag om EU-utträde har anförts i sammanhanget.

Men att den politiker som är satt att företräda Vänsterpartiets skogspolitik vill omintetgöra den viktiga skogsnäringen är ett skäl så gott som något annat att beröva partiet inflytande.