Skymfandet i P1

Ledare
Säkerhetsstaket sätts upp runt Malmös synagoga.
Foto:

Tolv minuter. Det kanske inte är så lång tid i sig. Men om den upptas av två proffsdebattörer med ett enda ämne att förhålla sig till är det mer än nog. När Studio Ett i P1 i onsdags upplät den åt vänsterliberalen Göran Rosenberg och leninisten Åsa Linderborg att diskutera den nya antisemitismen lyckades man ändå ge tidens relativitet en ny innebörd.

Artikeln publicerades 14 oktober 2016.

Varför sprider sig en ny antisemitism? De båda sätter igång: "Hopplöshet". "Högerpopulism". "Trump". Lyssnaren väntar. "Sociala medier". "Trump" igen. "Östeuropa". Vi behöver ”sociala reformer” och vi behöver ”politikens utvidgning”. "Trump" - igen. "Politikens möjligheter". Slut.

Inte ett ord om flyktinginvandring under hela sändningen.

Är detta public service? Antisemitismen breder ut sig i Sverige och vi förväntas låtsas som om den inte är importerad från Mellanöstern? Förväntas de judar som flyr Malmö låtsas? Och de som ännu finns kvar och inte vågar ha kippa på sig på stadens gator? De vars synagogor förvandlats till säkerhetsfort?

Ända till 2012 var anledningen till Malmöjudarnas trångmål insvept i svensk tystnadskonformitet då debattören Paulina Neuding slet bort höljet och frankt pekade på orsaken: Med flyktingströmmarna från Mellanöstern har också kommit regionens antisemitism. Och eftersom Malmö har tagit emot mycket av det förstnämnda har man också mycket av det sistnämnda.

Neuding försökte åskådliggöra stadens radikala demografiska förändring för en utländsk läsekrets genom att nämna att Mohammed kommit att bli blivit det vanligaste namnet 2004. Följden blev att hon fick löpa gatlopp genom åsiktskorridoren med förkastelsedomarna haglandes över sig. Karin Petterson på Aftonbladets ledarredaktion slog något av ett eget hisnande rekord i smutskastning då hon klistrade fast Neuding vid Anders Behring Breiviks vilja att hindra muslimsk förökning: ”Det är en tankemodell som vetter mot Europas mörka hörn, och i den yttersta förlängningen mot Breiviks hat mot en sexmånaders bebis (Petterssons egen, min anm.)”.

Åsiktskonsensus har konsekvenser. Malmös socialdemokratiske kommunalråd Ilmar Reepalu kände sig under denna tid fri att inte bara vända ryggen åt kommunens judar utan dessutom stryka antisemitismen medhårs med obehagligt mummel om deras egen skuld.

Även den cyniske kunde ju tro att vi kommit längre i den offentliga debatten sedan 2012. Vi vet att Malmös judar inte är ensamma om våndan, i varierande mån löper judar risker över hela Sverige. Och för den som söker det ideologiska mönstret bakom den antisemitiska traditionen i Mellanöstern och återverkningarna i Sverige och i väst – som framför allt framträder inom vänstern – rekommenderas Johan Lundbergs Ljusets fiender (2013).

Och nej, självklart handlar det inte om muslimer generellt. Men steget från att bocka av denna självklarhet till att mörka ett faktiskt problem är oacceptabelt långt. Man mörkar inte nödvändigtvis ett ämne om man inte vidrör det. Men om man gör anspråk på att täcka upp ett frågekomplex vari ämnet ingår och ändå inte vidrör det, vad skall det då kallas? Tycker Rosenberg och Linderborg att det är för jobbigt att hantera sådant som stör den egna världsbilden behöver de inte vara i radio. Inte programledaren heller för den delen.

För Malmös judar, och för hela Sveriges för den delen, måste Studio Etts sändning ha upplevts som en tolv minuter lång skymf.