torsdag 18 mars 2010
torsdag 18 mars 2010
Ledare 2009-03-05 | Uppdaterad 2009-03-07
Allt är inte konst, på samma sätt som allt inte är politik eller kärlek. Det är bara i en hyperrelativistisk verklighet som man kan komma undan med påståendet att skönhet ligger i betraktarens ögon.
Men detta credo har smugit sig in i vardagsspråket så till den grad att det verkar närmast omöjligt för människor att se det riskabla med att tala om konst på detta förutsättningslösa sätt.
Men det som är svårt för teoretiker med fackkunskap att se är det desto enklare för vanligt folk att begripa. De flesta svenskar verkar ha lite till övers för den fantasilöshet som präglar konstprojekt liknande den omdiskuterade tunnelbanevagnen ”Territorial Pissing” eller Odells fejkade psykos. Facebook-gruppen med namnet ”Inga mer skattepengar till Konstfack” har samlat mer än 3500 medlemmar och på diskussionsforum och bloggar diskuteras ämnet ingående, ofta utifrån ett perspektiv av oförstående. Så varför ska kritiker och andra som tillhör kulturetablissemanget envisas med att försvara påhitt som inte bara saknar konstnärliga idéer och uttryck men också laglig grund?
Något som vore intressant att se i sammanhanget är i fall dessa ”konstnärer” i grunden behärskar det konstnärliga hantverket överhuvudtaget. För jag har svårt att tro att om man är förmögen till att skapa någonting vackert att man då nöjer sig med att klottra ned en tunnelbanevagn. Och kanske handlar det till viss del om det här, att färre behärskar det konstnärliga hantverket och teknikerna och då blir konceptkonst den enkla vägen för den som ändå vill kunna kalla sig konstnär.
Rektor Ivar Björkmans löfte igår på DN debatt, om att införa ett etiskt råd som drar upp riktlinjer för vad som är acceptabelt för studenter att göra inom ramen av utbildningen på skolan, är ett välkommet initiativ. Dock verkar det som att man fortfarande har svårt att se de estetiska bristerna. Att Odells arbete möter kritik i Konstfacks utredning medan ”Nugs” vandalisering frias, på grund av avsaknad förankring hos handledare, ter sig orättvist. Om man som konstskola inte kan se sin egen delaktighet i formandet av dagens konstsyn och konststudenternas arbeten så tillskriver man sig själv en ohälsosamt liten betydelse. Det kan inget etiskt råd råda bot på.
Samtidigt så framstår det som direkt nödvändigt för media att bli bättre på att välja ut vilka provokationer som är värda att berätta om. Hade media inte rapporterat så flitigt om Anna Odells förehavanden till att börja med så hade hennes namn inte heller varit känt idag. Om journalister ska springa efter varje dåligt examensarbete så finns det en risk att fler kommer att söka uppmärksamhet på samma sätt.
För i förlängningen blir det ju ändå så, att det som får uppmärksamhet till slut anses förtjäna det i någon mån. Och när det gäller ”konst” som har provokationen som syfte handlar det om sluta tillföra nytt bränsle för att få tyst på den. För så länge media uppehåller sig kring den här diskussionen så har provokationen varit lyckad i någon mening.
Behandla dessa provokationer för vad de är istället, lagöverträdelser, och lämna diskussionen om det konstnärliga värdet därhän. Det är förmodligen det bästa sättet att få slut på missförståndet om att det skulle finnas någon stor konstnärlig idé bakom dessa studenters upptåg.
Anna Rennéus Guthrie
Hur kan författaren så självsäkert hävda att det inte finns någon konstnärlig idé bakom Odells projekt? Verket har ju ännu inte visats.
oj oj vilken pinsam ledare. Hon tror sig veta bäst vad som är konst. Man blir rädd
Din ledare var väldigt välskriven och klok. Jag tycker att provokationer alltför ofta och okritiskt kallas för konst - bara för att de väcker känslor.
Din text är konst. Du provocerar mig.
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
SE ALLA JOBB (27 ST.)
ANNONSERA
© SMÅLANDSPOSTEN. Allt material på smp.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
