Slut på landsbygdsfinansierad lyx
Frågan om entréavgifter till museer har varit något av en budget-pingpongmatch mellan de på varandra följande regeringarna de senaste mandatperioderna. Regeringen Löfven införde skattefinansierad entré för två år sedan, något som alliansregeringen hade avskaffat efter valsegern 2006. Detta efter att Socialdemokraterna i sin tur hade genomfört reformen 2004.
Tanken var ursprungligen att locka till sig sådana som var ovana vid att gå på museum; bland annat hoppades man att integrationen skulle bli hjälpt av gratis inträde – kanske skulle det svenska kulturarvet därmed bli mer tillgängligt för nysvenskar. På sin höjd en god tanke.
Förvisso gick besöken till museerna den som vet att njuta av god kultur tackar ogärna nej åt gratis biljetter. Men det visade sig att de flesta som tog vara på förmånerna var de redan frälsta, som passade på att fortsätta komma.
Som det helt riktigt påpekas i budgetmotionen så har den fria entrén framförallt gynnat ”vuxna boende i Stockholms innerstad samt turister”. Grupper som helt visst gott kan betala själva för sin fritidsrekreation. Inträdesbiljetter till statliga museer har dessutom tenderat att ligga på en billig nivå ändå, jämfört med andra fritidsaktiviteter som besök på nöjesparker, teatrar eller biografer.
Man kan med rätta fråga sig varför boende på landsbygden och småstäder runt om i landet skall finansiera vad som i praktiken är en huvudstadslyx. Visst finns det några statliga museer utanför Stockholm, men faktum kvarstår att nästan varenda museum som berörts av de fria entréerna ligger där. Här i Kronoberg finns inte ett enda statligt museum.
Åttio miljoner kronor har bundits upp i denna onödiga subventionering. Pengar som nu frigörs så att de kan användas på sätt som gör större nytta. Bland annat kommer åtta miljoner att ges till teologiska utbildningar, för att säkerställa att utbildningen av kyrklig personal – som har spelat en viktig roll för integrationen av invandrare – är adekvat.
Invändningar mot avskaffandet av den fria entrén har inte låtit vänta på sig. Vissa har påpekat att museerna tillhör alla, eftersom de är statliga, och att inträdet därför borde vara gratis. Men skall allt som ägs av staten erbjudas gratis? Gratis el åt alla Vattenfalls kunder kanske kunde vara något.
Eller som Liberalernas Christer Nylander, ordförande för kulturutskottet, protesterade: ”Vill man nå nya grupper är det sannolikt lättare att göra det om det inte kostar 500 spänn för en familj att gå på Nationalmuseum.” Som sagt är just det en del av problemet: att denna reform har haft ett sådant snedvridet fokus på huvudstaden. Och visst blir det en del pengar om hela familjen skall gå på museet – precis som det kostar för familjen att gå på restaurang, se en film på bio och så vidare.
Det är inte så orimligt att staten låter var och en själv prioritera vad man vill lägga sina pengar på under sin fritid.
