Annons

Snabbtåg i rosa skimmer

De flesta som köpt hus har nog någon gång oroat sig över sitt eget omdöme och frågat sig om man tittar på bostaden med objektiv blick. Det är väldigt lätt att bli kär och plötsligt blir en mögelprickig vägg istället rosaskimrande.
Publicerad 22 november 2019
Detta är en ledare som uttrycker Smålandspostens politiska linje: för kristna värderingar, konservativ ideologi i förening med liberal idétradition samt för näringsfrihetens och äganderättens bevarande. Tidningens politiska etikett är moderat.

Ganska precis detta är vad utredningen om höghastighetsjärnväg i Sverige fastnat i. I alla fall om man skall tro Riksrevisionen, myndigheten med uppdraget att granska statens verksamheter utifrån ekonomiskt ansvarstagande och effektivitet. Det är en svidande rapport.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman / SvD / TT

Idén om snabbtåg som binder ihop Stockholm, Göteborg och Malmö har bearbetats seriöst inom politiken i runt tio års tid. 2014 tog frågan fart när Moderaterna sent i valrörelsen beslöt att omfamna projektet. Ungefär lika snabbt beslöt man sig för att inte driva det och istället är det den rödgröna regeringen som verkat för att de nya järnvägarna skall byggas.

Annons

Men processen har alltså inte gått rätt till. Enligt riksdagen och regeringen skall stora, ofinansierade infrastrukturprojekt utredas förutsättningslöst enligt fyra steg. Det är en metod som skall tillse att offentliga pengar används så klokt som möjligt och att man inte låser blicken på något dyrt och onödigt. Riksrevisionen sammanfattar hur detta hanterats:

”I stort sett inga åtgärder inom ramen för steg 1–3 i fyrstegsprincipen har dock undersökts i aktuella utredningar. I synnerhet saknas undersökningar om möjliga steg 1-åtgärder, såsom skatter och avgifter för att utnyttja den existerande järnvägskapaciteten bättre, exempelvis genom att med banavgifter styra motlängre tåg snarare än fler tåg. Däremot har alternativa steg 4–åtgärder prövats inom de utredningar som genomförts.”

Kort sagt, man ville ha något stort och dyrt. Detta avsteg från principerna beror delvis på snäva direktiv från regeringen till utredarna men också på snäva tidsramar.

Först 2015 görs en gedigen beräkning på om kostnaderna är motiverade utifrån samhällsnytta. Den sammanfattas i slutsatsen att man kan vänta sig vinster som uppgår till fyrtio procent av investeringskostnaden. Det är inte imponerande. Särskilt som Riksrevisionen påpekar att hela den tioåriga processen präglats av en riskabel optimism gällande tidsplanen: man verkar förutsätta att alla inblandade kommer att dra åt samma håll. Beräkningen om att detta bara skulle kosta astronomiska tvåhundra miljarder kronor får därför ses som naiv.

Höghastighetsbanorna är ett rosaskimrande ruckel som politiker vill ösa pengar över. Det kommer att innebära att viktiga och mer effektiva infrastruktursatsningar trängs undan. Underhållet av det befintliga järnvägsnätet är redan en post som behöver förstärkas. Det är inte lika häftigt, men definitivt mer angeläget.

Det är tio år av kunniga och kompetenta människors tid som använts till detta. Man får hoppas att det finns lärdomar och erfarenheter från detta som kan användas till goda och samhällsnyttiga saker. Nu är det dags att se höghastighetstågen i klart och nyktert ljus och gå vidare. Vill man någon gång återvända måste utredningarna ske på ett förutsättningslöst sätt som visar att det inte finns mindre kostsamma och riskabla alternativ.

Jacob SidenvallSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons